Sara Hammerzmith

Inför nästan varje stort evanemang så kommer det i fokus; större aktörer som Biljett24 som köper upp ett tiotal biljetter för att sedan sälja vidare, nu senast är det Robyn det gäller.  Alltså, jag gillar inte att folk köper upp en massa biljtter och säljer de vidare, nej absolut inte, dock drabbar det enbart fansen.

Men när man läser kommentarerna så vill folk att man ska göra så att man bara kan köpa en biljett, personliga biljetter, någon förslog till och med att man ska ha någon slags verifiering för att bekräfta att man ska gå. Eller att man helt enkelt gör det olagligt att sälja.

Det här med att bara låta folk köpa en biljett är inte alls bra. Min goda vän till exempel handlar ju inte gärna över internet, vilket gör att jag ofta köper biljett till henne, vilket gör att jag då “måste” köpa två, och om vi ska ha sittplatser vill en ju gärna sitta bredvid sin kompis liksom. Så det faller ju där.

Personliga biljetter, ja, så länge som man kan skriva in namnet på ALLA man köper biljett till. Om jag köper biljett till mig och Paula till Lordi på lördag och man måste skriva namn som sen ska legitimationskollas, så måste jag få skriva in Paulas namn på ena biljetten, som man gör på tåg. Annars går det ju inte.

Verifiering… känns alltför komplicerat. Det invecklar samhället i mer teknologi än vad som ska behövas bara för att det finns rötägg.

Att man inte ska få sälja vidare är inte heller alltid världens bästa alternativ. För det kan ju faktiskt hända grejer – jag är själv ett bra exempel. Jag köpte en endagsbiljett till Sweden Rock i år, men ångrade mig sen och köpte en tredagsbiljett. Då sålde jag sen min endagsbiljett, förvisso till ett LÄGRE pris än inköpspriset, men min poäng är att vi kan inte heller förbjuda andrahandsförsäljning helt, eftersom att det finns de som faktiskt har en RIKTIGT BRA anledning att sälja vidare. Genom att lagstifta att man inte får sälja dyrare gör att ställen som biljett24 inte tjänar pengar på det = de lägger ner.

Det man däremot kan stifta är att man inte får sälja dem för mer än vad man köpt dem för. Vi köpte vår Sweden Rock biljett för 1050 (eller något i den stilen) och sålde den för 800. En annan grej är som tickster har – Tickster Resale. Detta gör att man lägger ut annonsen om att sälja sin biljett, sen får köparen gå in på Tickster resale och köpa biljetten där. Detta gör att det blir som att köpa biljetten direkt ifrån Tickster, trots att det egentligen är jag som säljer.

Jag tycker att Tickster Resale är riktigt bra, och att det även är något som Ticnet borde börja med. Det var någon som sa i kommentarerna att man borde kunna få sälja tillbaka sina biljetter, så andra får chans att köpa dem, de som kanske inte fick tag på biljett. I like that.

// Sara

It was ment to be a post about Stockholm Rock Out (Pretty Boy Floyd & Lizzy Borden) but it has to wait. I have to salute the one and only supermonstars: Lordi.

Today I recieved the masterpiece, “Babez For Breakfast”. And yes, it is one masterpiece. Each and every track are monstrous, powerful and lovley. Some songs even surpriced me to be better than I expected them – like “Loud and Loaded” or “Discoevil”. But nothing beats the powerful three I already mentioned – “Babez”, “Nonstop Nite” and “Midnite Lover”. My vocalisthero Mark Slaughter is doing a cameo in “Granny’s Gone Crazy” and people who knows me knows how much I freaked out over the fact they were using _THE_ man!

Also the artwork is marvellous. It feels like each and every painting in the booklet (each song has its own painitng) tells something about the story, this is also what brings my mind to oralsex when it comes to the titletrack. It’ll be my challenge to you to figure out why.

This is the best Lordi ever preformed, and it was worth waiting each day. Ok – I would have freaked out if I hadn’t got it today, but now, it feels all worth it. This is the best they ever done, it tops “Deadache” even! (Which, no matter what, was my favourite album with Lordi) I love everything about it; even the outfits. I might have been a little harsh in my first review of them, but when I realy saw the context of Lady Awas costume, I just… died. It was just awesome.

I wanna bring a big toast for this, a big toast for what may be the best album of this year. Babez For Breakfast by Lordi.

Thank you Lordi. I salute you!

Som en ren fortsättning på mitt inlägg om Groupies satt jag och Sofia och diskuterade sådanahär djupa saker mitt i natten vad gäller favoritband och att älska musiken.

Jag har en liten lista på min sida över vilka band jag lyssnar på, men alla är inte favoritband. Och visst – Guns n Roses står kanske inte med, betyder inte att jag inte vet vilka dem är. Jag personligen har något som jag kallar för “Wall Of Fame”, där alla mina _favorit_ band finns. Just i det ögonblicket som jag skriver det här är det Lordi, Wig Wam, The Poodles, Sabaton, HammerFall, Slaughter, Lady Gaga, Reckless Love och Crashdiet som ligger där, med Lordi som ledande i ligan, med andra ord, vad som än kan verkas, är Lordi mitt absoluta favoritband. Detta behöver nödvändigtvis inte ens vara det bandet jag har sett mest – faktum är att jag har till och med sett Mötley Crüe och Alice Cooper mer än jag har sett Lordi. Jag skriver dagligen på bloggen om Crashdiet… you get it.

När ett band väl har tagit sig upp på min Wall Of Fame så stannar det där för alltid. Lordi kom upp sig direkt, medans Crashdiet höll på i hela 3(!!) år innan de hamnade där. Det låter lite konstigt jag vet – som om att banden typ jobbar för att jag ska gilla dem, det är inte riktigt det jag menar, men ni fattar nog. Jag älskar Lordi for better and for worse, det betyder dock inte att jag backar upp allt de gör. De tog ledigt två år för att göra en film som… typ… floppade. Det tycker jag var väldigt onödigt, och tycker inte att det var ett så smart drag, men jag älskar Lordi ändå. Wig Wam tog ledigt i tre år eller något i den stil och fortsatte att lova oss ett nytt album som aldrig kom (förrän i vintras nu då!) men jag älskar dem ändå, och följer dem troget. Jag lyssnar inte på Lordi varje dag – just nu är det bara 30 sekunders klippen och hur mycket man nu kan kalla det att lyssna på dem vet jag inte, och Wig Wam…. har jag inte lyssnat på sen Sweden Rock, för det var då Little Buddy blev stulen, och jag har tappat bort “Non Stop Rock n Roll” plattan, och jag har lyssnat sönder de två gamla plattorna så.

Det jag inte förstår är folk som älskar ett band och sen bara hatar dem. Ett exempel, en tjej älskade Crashdiet för ett par år sedan, och idag hatar hon dem. Av den banala anledningen att “de super för mycket”. Jaha? Är inte det Crashdiets problem? Men poängen är, hur kan man possibly bara börja hata ett band man ansåg vara sitt favoritband? Liksom… det känns…. som Sara sa: “Den där tjejen vet inte vad ett favoritband är”, och jag kan nästan hålla med lite. Visst – det är klart man kan “växa” ur ett band (eller egentligen inte, om man, likt tjejen i det här exemplet säger att hon lever för musiken och älskar den så växer man inte ur band…) Älskar man ett band, så älskar man det väl. Det är som att säga att det var ett misstag att träffa en kompis. Liksom kom igen – du hade väl kul när ni väl var?

Jag tittar på mig och Lordi. Lordi är det band jag spenderat mest pengar på, det är genom Lordi jag fått några av mina bästa vänner(Paula, Anna, Jonathan, Faedra, Elen, Lauren, Peter, Curt, Martine, Suncica, William, Axa, Angel, Denise, Tuija, Janita, Jeanette, Repsu, John, Thomas, Joni, Juha, Kassidy, Linette, Michelle, Marina, Roxy, Vikkie, Ville, Nik), jag kan dem utan och innan, det finns inte en låt jag inte kan med dem, och CD konvoluten sitter inte ihop i klämmorna för att de har blivit så använda. Också det enda band jag har fått mest mail ifrån, det enda band jag träffat precis lika många gånger som jag har sett dem ( i alla fall i skrivande stund!). Det är det enda bandet jag verkligen ser fram emot när en ny skiva kommer eller en konsert.  Jag bara känner mig dedikerad till dem. Det är helt otänkbart att jag ska sluta älska dem.

 “Man kan inte bara börja hata sitt favoritband. Då vet man inte vad ett favoritband är.”- Sara

OX, Lina, Jag, Kita, Göteborg 2006

// Sara

Såhär närmare midnatt en torsdagskväll, dunkar ut “Pour Some Sugar On Me”, fortfarande ja, och har lite funderingar på det här med groupies.

Wikipedias definition på Groupie är följande:
“En groupie är en person, oftast kvinna, som älskar t ex. musik så mycket att hon vill göra mer med den än bara lyssna på den. Det måste inte handla om sexuella kontakter med musiker (det kan även handla om andra yrkesgrupper), utan för att kallas groupie behöver man “bara” vara beredd att offra allt för rockstjärnorna och dyrka dem. Dock förekommer ofta sexuella kontakter. En groupie kan följa efter en rockstjärna i flera år bara för att få kontakt.”

Det är det där jag anser vara en groupie, men i vardagen är väl en groupie just en sådan som bara är ute efter att ligga med bandet. Går på spelningen, flörtar med bandet och följer med de upp på hotellrummet, detta är säkert något som förekommer i alla åldrar dessutom (det vill säga att ett band med gubbar på 60+ drar sig inte för att ta med sig en 16åring upp) har någon typ av sexuell interaktion med dem (måste ju faktiskt nödvändigtvis inte vara samlag). För rockstjärnan är det här en “Hump & Dump” som de kallade det i “John Tucker Must Die” och för tjejen är det här något som uppfyller status, i alla fall när  hon får tillbaka till sina rockpolare och berättar om det.

Men vart går gränsen? Det finns många tjejer där ute som är extremt kära i sina idoler, och skulle göra precis allt för dem. Låt oss säga att en tjej vid namn Emma är jättekär i, ja, Olliver Twisted. Hon får kontakt med han, alltså, jag menar, hon verkligen älskar honom. Hon får kontakt med honom, och har en sexuell interaktion. För Olliver är det fortfarande en Hump & Dump, men för Emma är det något helt annat egentligen. Hon berättar aldrig om det, det är för känsligt. För att för henne var det här ett sätt att visa affektion, bara det att känslorna inte var ömsesidiga.

Så vem av dessa är egentligen en groupie? Eller snarare, är Emma verkligen en groupie, för att hon låg med killen med ett stort K? Jag tycker inte det, för i sådana fall är ju alla fruar och flickvänner till rockstjärnor också groupies, trots att dem kanske inte ens valt det. Fast å andra sidan – eftersom rent tekniskt sett ingen vet att Emma låg med Olliver så kan hon ju inte bli en groupie.

Jag diskuterade det här lite med Sara faktiskt, och hon tyckte också att det var lite så, att groupies snarare gör det för att kunna skryta om det i efterhand – men att det även finns de tjejer som faktiskt älskar personen. Vad anser ni?

“We are not Groupies. Groupies sleep with rockstars because they want to be near someone famous. We are here because of the music, we inspire the music. We are Band Aids. ” – Penny Lane, Almost Famous 2000

// Sara