Sara Hammerzmith

Well, först och främst vill jag säga att ni kommer endast att kunna få två-tre bilder, somär ifrån min mobil. Varför? Jo, för min kamera vart stulen. Hoppas du mår bra du människa som sitterpå mina Cinderella bilder,men kommer de upp på nätet åker du dit. HÅRT. I år var jag bara där två dagar, skulle ha varit där tre, men missade tåget på torsdagen.
Jag vill bara säga en sak: Ja, Cinderella är ett favoritband till mig, och nej, jag har inte kunnat skriva ner precis ALLA låtar med de, och inte heller med WASP, men jag vill inte ha klagomål på det. Det är inte min skyldighet att skriva ner vilka låtar dem spelade, utan det är något jag gör för att jag vill, mer som ett note to myself. Så snälla, gnäll inte om att “om jag verkligen gillade de skulle jag kunna allt”.

Fredag
Well, jag kom fram till festivalen efter många om och men och problem med tåg och grejer vid två någon gång, mötte upp Carro som visade vart de bodde, eftersom jag även i år skulle bo med dem. Tyvärr regnade det ganska ordentligt, så det blevlite blött i tältet… Det slutade efter ett tag, och mötte upp Elias för att lämna hans kläder han hade glömt här. Sweet.

Steel Panther
Hursom, lite senare… närmare kvart över sex faktiskt, så vart det dags för Steel Panther. Jag har inga skivor med dem, och hört dem vagt, men de är ett favoritband till min käre vän Curt, och därför hade han bett mig kolla på dem. Men rent generellt så trodde jag att jag skulle gilla dem, eftersom jag har en tendens att kunna utläsa det ganska lätt på utseendet på ett band. Och namnet. Och jag gillade dem. Direkt efter Panther var det dags för mig att dra mig ner emot Festival Stage och Cinderella.

Cinderella
Cinderella har växt på mig på senare tid, eller, senare och senare… runt september förra året var det väl. Jag kan inte förklara hur mycket jag egentligen älskar “Nobodys Fool”. Ja, “hit” säger ni då, ja, det är det, men när jag säger att “The more Things Change” också är en av mina stora favoriter så blir ni tysta. Kul.  Hursom, det var väldigt vackert just nu. Rosa himmel och lite regn.  De öppnade hursom hela setet med “Second Wind” och det var… magiskt typ. Som när man ser sitt favoritband första gången, he he. De fortsätter med “Push Push” och “Somebody Save Me” . Alltså, jag tänkte inte dra ut på det för mycket eftersom det är en hel festival, men detta är verkligen… ah. Cinderella alltså. Mot slutet av setet innan extra numren spelade demin favoritlåt, “Nobodys Fool”. I solnedgången. I regnet. Det kunde inte blivit vackrare. Kunde inte blivit bättre. “Gypsy Road” avslutar alltihop innan de går. För att komma tillbaks, som det alltid är. Det var nog under Steel Panther jag diskuterade det där med någon, tror jag, att numera är ju inte extra numren extra nummer. Utan de är ju redan inne i setet. Förr var de ju EXTRA NUMMER… Och, hur mycket jag än älskar dem, så måste jag säga att deras extra nummer inte är speciellt överraskande. “Don’t Know What You Got (Til its gone)” och “Shake me”. Riktigt coolt dock, och detta var definitivt höjdpunkten på festivalen, enligt mig, och det kan jag säga såhär i efterhand.
Set: Second Wind / Push Push / Sombody Save Me / (fånga aldrig upp vilken det här var) / Nightsongs / (fånga aldrig upp vilken det här var) / The Last Mile(?) / Comin Home / Shelter Me / Nobodys Fool / Gyspy Road /–/ Don’t Know What You Got Until Its Gone / Shake Me

Det här var faktiskt sista bandet jag kollade på för dagen. Tittade lite grann på Billy Idol men stannade inte länge. Gillar ju det han gjorde med Terror På Elm Street, och älskar “Dancing With Myself” men jag bedömer också att jag inte kommer ångra mig heller.

Lördag
Sista dagen med musik, och idag hade jag bara tänkt spana in W. A.S.P faktiskt. För ett par år sedan var det ett par tjejer som gnällde över att jag åkte på SRF (2008) utan att “veta” något om de större banden (vilket inte var sant, bara det att varken Whitesnake, Def Lepard eller Judas Priest är mina favoriter, och det var bilder på de här tre banden tjejerna såg och kommenterade, inte när jag skrev ner hela låtlistan och grejer till Poison, det missade dem… antagligen med flit.) Det är jag som förlorar pengarna, ingen annan, och likt 2008 köpte jag min biljett till SRF i ganska sista minuten, så jag tror att “hardcore fansen” till de stora banden hade sina biljetter redan. Annars får de skylla sig själva.

DreamEvil
Jag gick till området ganska tidigt för att säga hej till mitt förflutna i powermetallen. NEJ, jag har inte lämnat musikstilen eller sånt, I don’t do that, men det var länge sen jag var på konsert med ett sånt band. Det blev Dream Evil (Sabaton spelade ju som bekant på torsdagen!) Och alltså, jag tycker de håller än. Jag såg dem senast 2007, på Gröna Lund och jag gillade dem då, och jag gillade dem nu. Jag var lite orolig för att de inte skulle spela mina två favoritlåter – “The Chosen Ones” och “The Book Of Heavy Metal” – man vet ju aldrig faktiskt. WASP spelar ju inte “Animal” så… Men det gjorde dem. Mysigt. Ännu bättre var att det låg ett skivbutikstält intill där jag smet in efter att de spelat klart. Heaven!
Efter Dream Evil begav jag mig “hemåt” emot tältet, käkade lite, organiserade lite, och shoppade lite! Tre skivor (Swedish Erotica – Too Daze Gone.. , D’Molls – Warped & Reckless – Reckless) med band jag aldrig hört (det är alltid lika kul att spontanköpa sånt!) och en scarf. Det låter tunt, och det är det… men utbudet i år imponerade inte så mycket egentligen. Eller så var det bara jag som har blivit ännu mer kräsen med kläder.  När jag skulle bege mig neråt för att käka lite innan WASP så blev jag uppraggad av ett gäng killar /män… förljde med de till deras camp för att “umgås” lite, haha, och det var ironiskt. När jag kom dit spelade dem DSCHINGHIS KHAN. Låten som spelades just då var “Los Gitanos”, och det visade sig att en av de där verkligen gillade Dschnighis Khan. Det var kul med lite prat om de gamla rävarna. Det visade sig också att han liksom mig älskar ESC, och speciellt Greklands bidrag “Opa”.  Klockan blev nio och det var dags för mig att bege mig ner till festivalområdet för lite getingstick.

W.A.S.P
W.A.S.P var faktiskt i väldigt god tid, och att de sen öppnade med “On Your Knees” och “The Torture Never Stops” gör ju inte saker sämre. Alltså, jag tycker på något sätt att Blackie har fått en uppryckning sen Peace&Love giget 08, eller så var det bara jag.  Redan som tredje låt in i setet kommer min favoritlåt, nämligen “L.O.V.E Machine”. Låten följs upp av “Wild Child” och “The Last Command” innan de går ifrån sitt spår och kör “Crazy” ifrån senaste plattan, “Babylon”.  Jag är faktiskt lite förvånad över att setet inte är så mycket längre. Ett par låtar till, bland annat “The Widowmaker” och “Babylons Burning” innan de avslutar starkt med “I Wanna be Somebody” och “Blind In Texas”. W.A.S.P är som dem är, och de ger inga extra nummer heller. De gjorde det inte då, och de gör det inte nu heller. Typiskt. Jag saknar fortfarande “Animal”, även om jag vet att de aldrig kommer spela den igen. Tyvärr.
Set: On Your Knees / The Torture Never Stops / L.O.V.E Machine / Wild Child /The Last Commande / Crazy / “Hell Yeah”? / The Widowmaker / ? / Babylons Burning/ /? / I Wanna Be Somebody / Blind In Texas

Jag hade tänkt kolla på Guns n Roses, och även om det är vanligt att Axl är sen (tre timmar var han i Brisbane berättade Curt) så tycker inte jag att det är speciellt okej, inte sista dagen som sista akten. Man orkar inte. Jag orkade i alla fall inte. Jag tittade någon timme på dem, inte nog länge för att höra min favorit “Paradise City” men Guns kommer aldrig att bli ett favoritband till mig.

Jagär väldigt nöjd faktiskt över hela taget med allt, det är alltid trevligt att vara på den här festivalen. Det är det faktiskt. Trots stölden.

Well, återigen var det dags för Eurovisionsschlagern, men till skillnad ifrån tidigare år så var jag på plats i Oslo. De flesta hatar den här tävlingen, få älskar den, men alla respekterar den. Eller nästan. Men väl på plats, så inser jag att tävlingen är bara en formalitet. Tävlingen är bara en formalitet för att bestämma vart festen ska hållas nästa år.

I arenan var vi minst, MINST 41 nationaliteter. Mellanöstern, Västeuropa, Skandinavier, och även någon enstaka kanadensare och ett bar australienare. Säg mig någon annan stans där så många nationaliteter samlas på en gång, och där det samtidigt är fred. Det är det Eurovision handlar om.

Fred. I en veckas tid, för en vecka, glöms allt bort. Nej, det är klart att det på riktigt inte blir någon vapenvila, men där, på detta event, är alla vänner. Fransmännen och israelerna dansar på borden tillsammans, människorna från Azerbaijan och isländarna spelar kort. Ryssarna och grekerna stämmer in i samklang ett stort OPA. Hur kan man hata det här? Men det är klart. Det här får ni inte se.

Ni får inte se hur vi i den svenska delegationen tillsammans med den irländska delegationen stämmer in med de grekiska under Giorgio Alkalois “Opa”, ni får inte se när vakterna desperat försöker mota bort de serbiska fansen. Ni ser inte när mördarkamerorna slog sönder grekiska flaggor, för att grekerna totalignorerade regeln om “inga flaggor under framträdandena”. NEJ, mördarkameran dödade inte flaggorna med mening… den är bara lite starkare och större än dem. Ni får inte heller HÖRA hur vi stämde in i “Opa” eller de andra låtarna, för det sållas bort på något konstigt vänster.

Anna Berghendahl gick inte vidare i semifinal nummer två, och svenskarna var helt oberörda… vi hade förutspått det. Irländarna som vi passande nog satt med då, tappade hakan, var helt förstummade och chockade, vände sig om mot oss och upprepade “I’m so sorry, we’re so sorry!!” och kom och kramade oss och dylikt. IRLÄNDARNA blev upprörda över att Sverige inte gick vidare. Men det får ni inte heller se. Ni får inte se den här timmen innan, man måste vara på plats en lite dryg timme innan, och då är det ganska regelfritt eftersom inga kameror går. Att gå in i en arena och se hundratals flaggor från 39 olika länder hissade och vevas runt, är en känsla inte ens en bild kan förmedla.Jag försökte fånga det på video, men jag tvekar på att det ens gjorde det rättvisa. Nej. Jag kollade just på videon, jag ska lägga upp den, men inte den kan visa hur det var.

Sen sitter vi tillsammans och ser poängen. Vi jublar tillsammans, vi buar tillsammans. Det spelar ingen roll vilket land det är som vinner, det spelar ingen roll vilken artist det är som får sjunga igen. Det enda som spelar roll är att vi alla för en gångs skull samlas tillsammans. Under lördagen var jag grek. Och ett par andra från delegationen var tyskar, några georgier. Vart du egentligen kommer ifrån spelar faktiskt ingen roll.

Jag skulle kunna sitta ner och skriva vad jag tyckte om vart enda lilla bidrag. Men det ska jag inte. För det spelar ingen roll. Tävlingen är bara en formalitet. Det Eurovision egentligen handlar om, är gemenskapen. Det är rent omöjligt att hata det när man har vart där. Rent omöjligt.

Everybody say OPA.
// Sara

När Mistressen intog Gröna Lund förra året slog de ett mindre besöksrekord, dessvärre vet jag inte om det blev så mycket bättre nu. Det var väl egentligen inte helt slutsålt, och det märktes inte alls att det var mycket folk där.

Jag och Sofia tog det lungt. För ett par år sedan hade jag säkert suttit och köat hela dagen, men jag har “vuxit” ifrån det lite grann, om man kan säga så. Vi tog det lungt, packade upp lite på hotellet, satt och snackade, gick och åt middag på ett cafe innan vi begav oss mot Globen. Ganska ironiskt, vi trodde att förbandet nästan skulle ha hunnit börja innan vi kom dit, men det visade sig att de inte ens hade börjat med insläppet. Det var så ironiskt – att köa är verkligen det enda jag och Sofia gör. Och när vi var nästan framme, då sa vakterna att vi skulle gå in i ingång 4 istället, för att minska trycket. Fan vad less man blev. Sen kom vi in i alla fall, och det första vi gjorde var att leta reda på merchandise. Men frankly, det var inget där som lockade. Ändå stod vi där i några “år”. Efter att helt radikalt ha bestämt oss för att inte ha något (en återkommande ovana för mig, nytt för i år.. eller ifrån Alice Cooper. Har knappt köpt en enda merchpryl sen dess!) och gick in i arenan. Jag tror vi tittade på förbandet i närmare bestämt 40 skunder innan vi konstaterade att det inte var något för oss, och gick ut. Vi passade på att köpa lite chips och stod och käkade det innan vi ångrade oss och insåg att fan – det skulle allt sitta bra med ett turnéprogram! Det är liksom såna småsaker – turnéprogram eller konsertUSBr, de ultimata merchen om du frågar mig!

Lite drygt kanske 20 minuter innan Lady Gaga skulle börja så gick vi in i arenan, och skrattretande nog hamnade vi dryga fem meter ifrån scenen. Taskigt för de som köat i flera dagar, att vi som näst på missar början hamnar så långt fram!

En sak ska hon ha stor, stor eloge för. Och det är att hon kommer i fucking tid. Vi uppskattade att hon skulle vara på scen 20.30, och nog fan var hon det! Stor eloge vännen, mycket bra! Hon började, likt på resten av hela Monster Ball turnen, med “Dance In The Dark”, väldigt utdraget… Typ introt kom och sen bytte dem till någon typisk ravelåt i tre minuter innan hon faktiskt började. Hennes öppning är väldigt speciell dock, hon har liksom kvar det vita skynket och har ett rutnät på, medans hon själv står bakom och helt stillastående, eller näst intill i alla fall, och sjunger den. Låten är ju min favorit, och jag hatar alltid när de spelar mina favoriter först. Men den enda låt som kunde bli bättre som öppning är “Bad Romance” så…

Efter en halvbombastisk öppning, eller, henne var det inget fel på, men den hitpräglade publiken hänger ju inte med i den här låten. Lika lite som de hänger med i nästa låt, som har vuxit så hårt på mig att den blivit min favorit, nämligen den läckta delen av “Glitter And Grease”. Ja tack. Jag kan NÄSTAN förlåta henne för “Paper Gangsta” nu! (för ja, som jag förutspådde skulle hon ju inte spela den!)

Det som uppskattas ännu mer är att hon gjorde en Twisted Sister. Det vill säga, spelade en av sina största hittar i början. De spelade “We’re Not Gonna Take It” nästan i början, och nu spelade mistressen “Just Dance” som tredje låt. Och det är klart att det blev lite liv i den hitpräglade publiken… lite. “Beutiful, Dirty Rich” är nästa låt, och den får ändå ett ganska varmt välkomnande. Scenen som hon hade i början var dock ett stort plus.

Femte låt på listan blir en annan av hennes outgivna låtar, som också är en av de mysigare, “Vanity”. Den är lite kaxig, och det behövs kanske. Efter att ha dödat “The Fame” också blir det dags för den första pausen som varar ett par minuter.

En tunnelbanetåg har kommit in och den “massiva” scen hon hade var ett minne blott. Utklädd till nunna spelade hon “Lovegame” och ibland är hennes provocerande uttröttande. Efteråt blir det Mötley Crüe inspirerade (japp, nu är det faktiskt officiellt att den är inspirerad av Mötley Crüe!) “Boys Boys Boys”. Dock vet jag inte om man kan kalla den “en låt rockers skulle gilla”, men jag tycker lite smått sådär om den.

Dags för nästa paus. Vet inte vad dem gjorde här, helt ärligt. Vi skippar den här delen.

Efter pausen vart det dags för “Money Honey” som följdes upp av ingen mindre än “Telephone”, och seriöst… HITS HITS HITS. Hitpräglade publik! Såklart att hon fick mest respons under “Telephone”… Fast såklart, det är bara jag som gillar när det är mer intimt som med Sabaton, alla kan allt. Sen blev det lilla lugna med lite aukustiskt i form av Gaga och hennes piano – “Brown Eyes” och “Speechless”. Men… “Speechless” är väl ingen hit? Kanske finns det hopp för den här publiken, för de gav henne ganska bra respons här!

Återigen en paus. Denna gång för att klä på henne den levande klänningen. Det ni. Men annars då, varför alla dessa pauser? Tja, man kan ju passa på att ta en kaffe eller en cola i mellanåt, kanske gå på toa eller något annat. Det som görs i pauserna är att man byter ut scenutrustningen och hon byter kläder. eller något. Nåväl, “twistern” som hon kallade det så fint åker upp och hon ser faktiskt ut som en sagoprinsessa.

“So Happy I Could Die” var låten. Lite stillsamt. När vi ändå är inne på det ämnet så var jag så happy I could die när jag såg hennes gitarrist. Riktigt metallirare det där… mums. Tack gaga!

Efter denna blev det uppenbarlien ytterliggare en paus, för att få av sig djuret. Dock när de drog bort gardinerna blev jag, i hemlighet, jätteglad. De hade tagit fram skräckträden. Det betydde att det var “Monster” som stod på tur. En av de låtarna jag gillar lite extra i hemlighet. Häftigt dock hur hon porträtterade allt, som “Paparazzi” på VMA. De rev av henne kläderna tills hon hade en bodyoch ett stort blodigt hål. “He ate my heart”.

Direkt efter var det dags för min pappas favorit “Teeth”. Det är också en hemlig favvo, men jag saknade de svarta lack kläderna. Annars tycker jag att det var överlag för riktigt bra. En silverängel rullas in på scen för att reflektera något land, inte säker på vilket, Mexico kanske? Och på tal om Mexico – behöver jag ens säga? “You know that I love you boy – hot like Mexico – Rejoice”. “Alejandro” ja. Om inte det vart hennes nyaste hit skulle jag faktiskt ändrat uppfattning om publiken.

Återigen dags för en paus, och jag kan inte riktigt avgöra om det nu är encores eller bara en paus, därför tar jag mig friheten att säga att det bara var en paus. Och jag som blev så “besviken” på “Pokerface” förra året skuttade praktiskt taget upp och ner av glädje när hon spelade rockversionen av låten (finns på min presentation). Wiho! Höjdpunkten!

NU, var det, såklart hehe, paus igen! Men nu vill jag kalla det för encore. Jag visste mer eller mindre att “Paparazzi” var kvar, och det var den jag förväntade mig, men jag kände att något saknades. Jag fick dock inte läge att tänka på det, för skynket åkte upp och den saken jag älskar mest med hennes konsert, den lilla fisk… den STORA fisken. Eller monstret. Snygg teater av henne, och låten funkade asbra med den. Fast vi dödade den : ( Tyvärr kunde jag inte få några kort på den… för mörkt : (

Ytterliggare en paus. Jag frågade mig själv. Vad ska hon spela nu? Vilken hit har hon inte spelat? Jag visste att det var någon, jag kunde bara inte komma på vilken… “Eh Eh” kanske? men den spelade hon ju inte sist… “Ra ra raaaah, roma roma ma ma, gaga oh lala want yer bad romance!!!” hör jag ifrån folket runt mig. Såklart. “Bad Romance”. Skulle hon ha den fula puckelryggen, eller något snyggt?

Något snyggt såklart. Där stod hon i sin lilla silvercirkel i sin spegelklänning och lyfte bokstavligen av taket på Globen med “Bad Romance”. Den fick bättre respons än “Telephone”. Det ni. Det här är även en avslutning som nog kommer att gå till historien, don’t you think?

Tja, helt objektivt sett är det en helt fantastisk konsert, och det är det väl egentligen men samtidigt så är det inte det bästa jag sett, eftersom jag personligen lägger mycket mycket vikt på publiken, och helst ska jag också ha annat på scen än tjejer som krälar i underkläder. Det gäller även huvudpersonen själv. Annars var det helt okej.

7/10
Bäst: Fisken och Pokerface
Sämst: Beklädnaden i Monster
// Sara