Eurovision Song Contest 2010

Well, återigen var det dags för Eurovisionsschlagern, men till skillnad ifrån tidigare år så var jag på plats i Oslo. De flesta hatar den här tävlingen, få älskar den, men alla respekterar den. Eller nästan. Men väl på plats, så inser jag att tävlingen är bara en formalitet. Tävlingen är bara en formalitet för att bestämma vart festen ska hållas nästa år.

I arenan var vi minst, MINST 41 nationaliteter. Mellanöstern, Västeuropa, Skandinavier, och även någon enstaka kanadensare och ett bar australienare. Säg mig någon annan stans där så många nationaliteter samlas på en gång, och där det samtidigt är fred. Det är det Eurovision handlar om.

Fred. I en veckas tid, för en vecka, glöms allt bort. Nej, det är klart att det på riktigt inte blir någon vapenvila, men där, på detta event, är alla vänner. Fransmännen och israelerna dansar på borden tillsammans, människorna från Azerbaijan och isländarna spelar kort. Ryssarna och grekerna stämmer in i samklang ett stort OPA. Hur kan man hata det här? Men det är klart. Det här får ni inte se.

Ni får inte se hur vi i den svenska delegationen tillsammans med den irländska delegationen stämmer in med de grekiska under Giorgio Alkalois “Opa”, ni får inte se när vakterna desperat försöker mota bort de serbiska fansen. Ni ser inte när mördarkamerorna slog sönder grekiska flaggor, för att grekerna totalignorerade regeln om “inga flaggor under framträdandena”. NEJ, mördarkameran dödade inte flaggorna med mening… den är bara lite starkare och större än dem. Ni får inte heller HÖRA hur vi stämde in i “Opa” eller de andra låtarna, för det sållas bort på något konstigt vänster.

Anna Berghendahl gick inte vidare i semifinal nummer två, och svenskarna var helt oberörda… vi hade förutspått det. Irländarna som vi passande nog satt med då, tappade hakan, var helt förstummade och chockade, vände sig om mot oss och upprepade “I’m so sorry, we’re so sorry!!” och kom och kramade oss och dylikt. IRLÄNDARNA blev upprörda över att Sverige inte gick vidare. Men det får ni inte heller se. Ni får inte se den här timmen innan, man måste vara på plats en lite dryg timme innan, och då är det ganska regelfritt eftersom inga kameror går. Att gå in i en arena och se hundratals flaggor från 39 olika länder hissade och vevas runt, är en känsla inte ens en bild kan förmedla.Jag försökte fånga det på video, men jag tvekar på att det ens gjorde det rättvisa. Nej. Jag kollade just på videon, jag ska lägga upp den, men inte den kan visa hur det var.

Sen sitter vi tillsammans och ser poängen. Vi jublar tillsammans, vi buar tillsammans. Det spelar ingen roll vilket land det är som vinner, det spelar ingen roll vilken artist det är som får sjunga igen. Det enda som spelar roll är att vi alla för en gångs skull samlas tillsammans. Under lördagen var jag grek. Och ett par andra från delegationen var tyskar, några georgier. Vart du egentligen kommer ifrån spelar faktiskt ingen roll.

Jag skulle kunna sitta ner och skriva vad jag tyckte om vart enda lilla bidrag. Men det ska jag inte. För det spelar ingen roll. Tävlingen är bara en formalitet. Det Eurovision egentligen handlar om, är gemenskapen. Det är rent omöjligt att hata det när man har vart där. Rent omöjligt.

Everybody say OPA.
// Sara

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s

%d bloggers like this: