Som en ren fortsättning på mitt inlägg om Groupies satt jag och Sofia och diskuterade sådanahär djupa saker mitt i natten vad gäller favoritband och att älska musiken.
Jag har en liten lista på min sida över vilka band jag lyssnar på, men alla är inte favoritband. Och visst – Guns n Roses står kanske inte med, betyder inte att jag inte vet vilka dem är. Jag personligen har något som jag kallar för “Wall Of Fame”, där alla mina _favorit_ band finns. Just i det ögonblicket som jag skriver det här är det Lordi, Wig Wam, The Poodles, Sabaton, HammerFall, Slaughter, Lady Gaga, Reckless Love och Crashdiet som ligger där, med Lordi som ledande i ligan, med andra ord, vad som än kan verkas, är Lordi mitt absoluta favoritband. Detta behöver nödvändigtvis inte ens vara det bandet jag har sett mest – faktum är att jag har till och med sett Mötley Crüe och Alice Cooper mer än jag har sett Lordi. Jag skriver dagligen på bloggen om Crashdiet… you get it.
När ett band väl har tagit sig upp på min Wall Of Fame så stannar det där för alltid. Lordi kom upp sig direkt, medans Crashdiet höll på i hela 3(!!) år innan de hamnade där. Det låter lite konstigt jag vet – som om att banden typ jobbar för att jag ska gilla dem, det är inte riktigt det jag menar, men ni fattar nog. Jag älskar Lordi for better and for worse, det betyder dock inte att jag backar upp allt de gör. De tog ledigt två år för att göra en film som… typ… floppade. Det tycker jag var väldigt onödigt, och tycker inte att det var ett så smart drag, men jag älskar Lordi ändå. Wig Wam tog ledigt i tre år eller något i den stil och fortsatte att lova oss ett nytt album som aldrig kom (förrän i vintras nu då!) men jag älskar dem ändå, och följer dem troget. Jag lyssnar inte på Lordi varje dag – just nu är det bara 30 sekunders klippen och hur mycket man nu kan kalla det att lyssna på dem vet jag inte, och Wig Wam…. har jag inte lyssnat på sen Sweden Rock, för det var då Little Buddy blev stulen, och jag har tappat bort “Non Stop Rock n Roll” plattan, och jag har lyssnat sönder de två gamla plattorna så.
Det jag inte förstår är folk som älskar ett band och sen bara hatar dem. Ett exempel, en tjej älskade Crashdiet för ett par år sedan, och idag hatar hon dem. Av den banala anledningen att “de super för mycket”. Jaha? Är inte det Crashdiets problem? Men poängen är, hur kan man possibly bara börja hata ett band man ansåg vara sitt favoritband? Liksom… det känns…. som Sara sa: “Den där tjejen vet inte vad ett favoritband är”, och jag kan nästan hålla med lite. Visst – det är klart man kan “växa” ur ett band (eller egentligen inte, om man, likt tjejen i det här exemplet säger att hon lever för musiken och älskar den så växer man inte ur band…) Älskar man ett band, så älskar man det väl. Det är som att säga att det var ett misstag att träffa en kompis. Liksom kom igen – du hade väl kul när ni väl var?
Jag tittar på mig och Lordi. Lordi är det band jag spenderat mest pengar på, det är genom Lordi jag fått några av mina bästa vänner(Paula, Anna, Jonathan, Faedra, Elen, Lauren, Peter, Curt, Martine, Suncica, William, Axa, Angel, Denise, Tuija, Janita, Jeanette, Repsu, John, Thomas, Joni, Juha, Kassidy, Linette, Michelle, Marina, Roxy, Vikkie, Ville, Nik), jag kan dem utan och innan, det finns inte en låt jag inte kan med dem, och CD konvoluten sitter inte ihop i klämmorna för att de har blivit så använda. Också det enda band jag har fått mest mail ifrån, det enda band jag träffat precis lika många gånger som jag har sett dem ( i alla fall i skrivande stund!). Det är det enda bandet jag verkligen ser fram emot när en ny skiva kommer eller en konsert. Jag bara känner mig dedikerad till dem. Det är helt otänkbart att jag ska sluta älska dem.
“Man kan inte bara börja hata sitt favoritband. Då vet man inte vad ett favoritband är.”- Sara
OX, Lina, Jag, Kita, Göteborg 2006
// Sara
Sara Hammerzmith 