Sara Hammerzmith

Well, återigen var det dags för Eurovisionsschlagern, men till skillnad ifrån tidigare år så var jag på plats i Oslo. De flesta hatar den här tävlingen, få älskar den, men alla respekterar den. Eller nästan. Men väl på plats, så inser jag att tävlingen är bara en formalitet. Tävlingen är bara en formalitet för att bestämma vart festen ska hållas nästa år.

I arenan var vi minst, MINST 41 nationaliteter. Mellanöstern, Västeuropa, Skandinavier, och även någon enstaka kanadensare och ett bar australienare. Säg mig någon annan stans där så många nationaliteter samlas på en gång, och där det samtidigt är fred. Det är det Eurovision handlar om.

Fred. I en veckas tid, för en vecka, glöms allt bort. Nej, det är klart att det på riktigt inte blir någon vapenvila, men där, på detta event, är alla vänner. Fransmännen och israelerna dansar på borden tillsammans, människorna från Azerbaijan och isländarna spelar kort. Ryssarna och grekerna stämmer in i samklang ett stort OPA. Hur kan man hata det här? Men det är klart. Det här får ni inte se.

Ni får inte se hur vi i den svenska delegationen tillsammans med den irländska delegationen stämmer in med de grekiska under Giorgio Alkalois “Opa”, ni får inte se när vakterna desperat försöker mota bort de serbiska fansen. Ni ser inte när mördarkamerorna slog sönder grekiska flaggor, för att grekerna totalignorerade regeln om “inga flaggor under framträdandena”. NEJ, mördarkameran dödade inte flaggorna med mening… den är bara lite starkare och större än dem. Ni får inte heller HÖRA hur vi stämde in i “Opa” eller de andra låtarna, för det sållas bort på något konstigt vänster.

Anna Berghendahl gick inte vidare i semifinal nummer två, och svenskarna var helt oberörda… vi hade förutspått det. Irländarna som vi passande nog satt med då, tappade hakan, var helt förstummade och chockade, vände sig om mot oss och upprepade “I’m so sorry, we’re so sorry!!” och kom och kramade oss och dylikt. IRLÄNDARNA blev upprörda över att Sverige inte gick vidare. Men det får ni inte heller se. Ni får inte se den här timmen innan, man måste vara på plats en lite dryg timme innan, och då är det ganska regelfritt eftersom inga kameror går. Att gå in i en arena och se hundratals flaggor från 39 olika länder hissade och vevas runt, är en känsla inte ens en bild kan förmedla.Jag försökte fånga det på video, men jag tvekar på att det ens gjorde det rättvisa. Nej. Jag kollade just på videon, jag ska lägga upp den, men inte den kan visa hur det var.

Sen sitter vi tillsammans och ser poängen. Vi jublar tillsammans, vi buar tillsammans. Det spelar ingen roll vilket land det är som vinner, det spelar ingen roll vilken artist det är som får sjunga igen. Det enda som spelar roll är att vi alla för en gångs skull samlas tillsammans. Under lördagen var jag grek. Och ett par andra från delegationen var tyskar, några georgier. Vart du egentligen kommer ifrån spelar faktiskt ingen roll.

Jag skulle kunna sitta ner och skriva vad jag tyckte om vart enda lilla bidrag. Men det ska jag inte. För det spelar ingen roll. Tävlingen är bara en formalitet. Det Eurovision egentligen handlar om, är gemenskapen. Det är rent omöjligt att hata det när man har vart där. Rent omöjligt.

Everybody say OPA.
// Sara

När Mistressen intog Gröna Lund förra året slog de ett mindre besöksrekord, dessvärre vet jag inte om det blev så mycket bättre nu. Det var väl egentligen inte helt slutsålt, och det märktes inte alls att det var mycket folk där.

Jag och Sofia tog det lungt. För ett par år sedan hade jag säkert suttit och köat hela dagen, men jag har “vuxit” ifrån det lite grann, om man kan säga så. Vi tog det lungt, packade upp lite på hotellet, satt och snackade, gick och åt middag på ett cafe innan vi begav oss mot Globen. Ganska ironiskt, vi trodde att förbandet nästan skulle ha hunnit börja innan vi kom dit, men det visade sig att de inte ens hade börjat med insläppet. Det var så ironiskt – att köa är verkligen det enda jag och Sofia gör. Och när vi var nästan framme, då sa vakterna att vi skulle gå in i ingång 4 istället, för att minska trycket. Fan vad less man blev. Sen kom vi in i alla fall, och det första vi gjorde var att leta reda på merchandise. Men frankly, det var inget där som lockade. Ändå stod vi där i några “år”. Efter att helt radikalt ha bestämt oss för att inte ha något (en återkommande ovana för mig, nytt för i år.. eller ifrån Alice Cooper. Har knappt köpt en enda merchpryl sen dess!) och gick in i arenan. Jag tror vi tittade på förbandet i närmare bestämt 40 skunder innan vi konstaterade att det inte var något för oss, och gick ut. Vi passade på att köpa lite chips och stod och käkade det innan vi ångrade oss och insåg att fan – det skulle allt sitta bra med ett turnéprogram! Det är liksom såna småsaker – turnéprogram eller konsertUSBr, de ultimata merchen om du frågar mig!

Lite drygt kanske 20 minuter innan Lady Gaga skulle börja så gick vi in i arenan, och skrattretande nog hamnade vi dryga fem meter ifrån scenen. Taskigt för de som köat i flera dagar, att vi som näst på missar början hamnar så långt fram!

En sak ska hon ha stor, stor eloge för. Och det är att hon kommer i fucking tid. Vi uppskattade att hon skulle vara på scen 20.30, och nog fan var hon det! Stor eloge vännen, mycket bra! Hon började, likt på resten av hela Monster Ball turnen, med “Dance In The Dark”, väldigt utdraget… Typ introt kom och sen bytte dem till någon typisk ravelåt i tre minuter innan hon faktiskt började. Hennes öppning är väldigt speciell dock, hon har liksom kvar det vita skynket och har ett rutnät på, medans hon själv står bakom och helt stillastående, eller näst intill i alla fall, och sjunger den. Låten är ju min favorit, och jag hatar alltid när de spelar mina favoriter först. Men den enda låt som kunde bli bättre som öppning är “Bad Romance” så…

Efter en halvbombastisk öppning, eller, henne var det inget fel på, men den hitpräglade publiken hänger ju inte med i den här låten. Lika lite som de hänger med i nästa låt, som har vuxit så hårt på mig att den blivit min favorit, nämligen den läckta delen av “Glitter And Grease”. Ja tack. Jag kan NÄSTAN förlåta henne för “Paper Gangsta” nu! (för ja, som jag förutspådde skulle hon ju inte spela den!)

Det som uppskattas ännu mer är att hon gjorde en Twisted Sister. Det vill säga, spelade en av sina största hittar i början. De spelade “We’re Not Gonna Take It” nästan i början, och nu spelade mistressen “Just Dance” som tredje låt. Och det är klart att det blev lite liv i den hitpräglade publiken… lite. “Beutiful, Dirty Rich” är nästa låt, och den får ändå ett ganska varmt välkomnande. Scenen som hon hade i början var dock ett stort plus.

Femte låt på listan blir en annan av hennes outgivna låtar, som också är en av de mysigare, “Vanity”. Den är lite kaxig, och det behövs kanske. Efter att ha dödat “The Fame” också blir det dags för den första pausen som varar ett par minuter.

En tunnelbanetåg har kommit in och den “massiva” scen hon hade var ett minne blott. Utklädd till nunna spelade hon “Lovegame” och ibland är hennes provocerande uttröttande. Efteråt blir det Mötley Crüe inspirerade (japp, nu är det faktiskt officiellt att den är inspirerad av Mötley Crüe!) “Boys Boys Boys”. Dock vet jag inte om man kan kalla den “en låt rockers skulle gilla”, men jag tycker lite smått sådär om den.

Dags för nästa paus. Vet inte vad dem gjorde här, helt ärligt. Vi skippar den här delen.

Efter pausen vart det dags för “Money Honey” som följdes upp av ingen mindre än “Telephone”, och seriöst… HITS HITS HITS. Hitpräglade publik! Såklart att hon fick mest respons under “Telephone”… Fast såklart, det är bara jag som gillar när det är mer intimt som med Sabaton, alla kan allt. Sen blev det lilla lugna med lite aukustiskt i form av Gaga och hennes piano – “Brown Eyes” och “Speechless”. Men… “Speechless” är väl ingen hit? Kanske finns det hopp för den här publiken, för de gav henne ganska bra respons här!

Återigen en paus. Denna gång för att klä på henne den levande klänningen. Det ni. Men annars då, varför alla dessa pauser? Tja, man kan ju passa på att ta en kaffe eller en cola i mellanåt, kanske gå på toa eller något annat. Det som görs i pauserna är att man byter ut scenutrustningen och hon byter kläder. eller något. Nåväl, “twistern” som hon kallade det så fint åker upp och hon ser faktiskt ut som en sagoprinsessa.

“So Happy I Could Die” var låten. Lite stillsamt. När vi ändå är inne på det ämnet så var jag så happy I could die när jag såg hennes gitarrist. Riktigt metallirare det där… mums. Tack gaga!

Efter denna blev det uppenbarlien ytterliggare en paus, för att få av sig djuret. Dock när de drog bort gardinerna blev jag, i hemlighet, jätteglad. De hade tagit fram skräckträden. Det betydde att det var “Monster” som stod på tur. En av de låtarna jag gillar lite extra i hemlighet. Häftigt dock hur hon porträtterade allt, som “Paparazzi” på VMA. De rev av henne kläderna tills hon hade en bodyoch ett stort blodigt hål. “He ate my heart”.

Direkt efter var det dags för min pappas favorit “Teeth”. Det är också en hemlig favvo, men jag saknade de svarta lack kläderna. Annars tycker jag att det var överlag för riktigt bra. En silverängel rullas in på scen för att reflektera något land, inte säker på vilket, Mexico kanske? Och på tal om Mexico – behöver jag ens säga? “You know that I love you boy – hot like Mexico – Rejoice”. “Alejandro” ja. Om inte det vart hennes nyaste hit skulle jag faktiskt ändrat uppfattning om publiken.

Återigen dags för en paus, och jag kan inte riktigt avgöra om det nu är encores eller bara en paus, därför tar jag mig friheten att säga att det bara var en paus. Och jag som blev så “besviken” på “Pokerface” förra året skuttade praktiskt taget upp och ner av glädje när hon spelade rockversionen av låten (finns på min presentation). Wiho! Höjdpunkten!

NU, var det, såklart hehe, paus igen! Men nu vill jag kalla det för encore. Jag visste mer eller mindre att “Paparazzi” var kvar, och det var den jag förväntade mig, men jag kände att något saknades. Jag fick dock inte läge att tänka på det, för skynket åkte upp och den saken jag älskar mest med hennes konsert, den lilla fisk… den STORA fisken. Eller monstret. Snygg teater av henne, och låten funkade asbra med den. Fast vi dödade den : ( Tyvärr kunde jag inte få några kort på den… för mörkt : (

Ytterliggare en paus. Jag frågade mig själv. Vad ska hon spela nu? Vilken hit har hon inte spelat? Jag visste att det var någon, jag kunde bara inte komma på vilken… “Eh Eh” kanske? men den spelade hon ju inte sist… “Ra ra raaaah, roma roma ma ma, gaga oh lala want yer bad romance!!!” hör jag ifrån folket runt mig. Såklart. “Bad Romance”. Skulle hon ha den fula puckelryggen, eller något snyggt?

Något snyggt såklart. Där stod hon i sin lilla silvercirkel i sin spegelklänning och lyfte bokstavligen av taket på Globen med “Bad Romance”. Den fick bättre respons än “Telephone”. Det ni. Det här är även en avslutning som nog kommer att gå till historien, don’t you think?

Tja, helt objektivt sett är det en helt fantastisk konsert, och det är det väl egentligen men samtidigt så är det inte det bästa jag sett, eftersom jag personligen lägger mycket mycket vikt på publiken, och helst ska jag också ha annat på scen än tjejer som krälar i underkläder. Det gäller även huvudpersonen själv. Annars var det helt okej.

7/10
Bäst: Fisken och Pokerface
Sämst: Beklädnaden i Monster
// Sara

Stockholm Rock Out är ett intiativ av Chris Lemon, bassist i Badmouth. Från början var det planerat att bli en två dagars festival plus en kick off dag med bland annat Slaughter, Great White och KEEL i toppen. Tyvärr ställdes en hel del till – inte nog många sålda biljetter och vulkanutbrott. Men istället för att helt ställa in alltihop, tog han sig i kragen och arrangerade kick off dagen och lördagen, den 1 Maj, med något reducerade band.

Fatal Smile
Jag verkar ha fått ett nytt “stalkerband”. H.E.A.T “förföljde” mig ju ett tag där runt 2008/2009, och riktigt så intensiva är kanske inte Fatal Smile, men de har hängt med. Hursom helst, så är inte det något jag beklagar mig över, eftersom jag gillar dem. Tyvärr verkar inte den väldigt Crashdïet präglade publiken ha lika mycket till övers för Fatal Smile, trots att jag tycker att killarna gjorde ett bra jobb. Tråkigt bara att tekniken strulade lite, men sånt händer.

Nasty Idols
Nästa band dagen till ära var Nasty Idols, och det kändes i alla fall som att de var ganska taggade! Jag tror att de flesta var det, lite med ett varmt hjärta som att vi överlevde det här och kör. De hade aningen bättre mottagande än Fatal Smile, och spelningen var super, om du frågar mig.

Strax efter att Babylon Bombs gjort sitt två nummer spelning där de visade upp sin nya sångare så sprang jag iväg på Meet&Greet med bästa Tigertailz. Jag hade tidigare under veckan fått mail om att jag skulle träffa dem, och nu var det dags.

Jag och ett gäng andra gick upp för trappan till backstageområdet, hälsade på bandet och sen blev det “mingel” så att säga. Blyg som jag är så höll jag mig i bakgrunden, tills fina snälla Sarah kom fram och pratade med mig. Och alltså… hon måste vara någon av de härligaste och underbaraste människor jag träffat! Hon var lätt att prata med (bland annat så diskuterade vi hur lätt man blir beroende av facebook och twitter) och man kunde skämta med henne utan att hon tog illa upp. Hon introducerade mig senare till de andra i bandet som jämförde min jeansjacka med en annan killes.

Under samma meet n greet träffade jag även co-arrangören och min bekanta Mike Hill ifrån Badmouth, och även Chris LeMon ifrån Badmouth. Det var verkligen trevligt! Efter en liten stund vart det dags att säga hejdå och gå ner. Det var mer än nog för mig i alla fall! : )

När jag kom ut igen till Ida, som jag träffade där, så var det Chris Laney som spelade. Jag kan tyvärr inte med handen på hjärtat säga att jag vet vem det är, men det som var lite coolt var att lagom till jag var tillbaka så gjorde ingen mindre än Zinny Zan de sällskap på scen! Det var lite halvmäktigt faktiskt.

Efter detta hade jag blivit inbjuden även till XYZ meet & greet, så det var bara att gå dit. Det var ett härligt gäng killar faktiskt. Jag missade halva Vains Of Jenna “på grund av” det, men det skadar inte mig, eftersom de var inte ett av banden jag var där för. Nästa band däremot, Crashdïet, var en av mina favoriter.

Crashdïet
Alrite, det har skulle bli lite intressant. Första giget jag skulle få se med Simon Cruz, och det skulle bli kul att se hur han passar in i bandet. Och ska jag vara ärlig? Han är mer eller mindre precis vad Crashdïet behövde! (för att citera Ida) Ollie i all ära, men han var lite för söt och snäll så att säga, trots att han försökte. Det roligaste dock var väl att de öppnade med Lady Gagas “Alejandro”. Eller ja, det var deras intro låt. På riktigt öppnade dem med “Riot In Everyone”. Och det märks, tro mig, vilka publiken var här för. Det var nog vid den här tidpunkten som det var flest folk här. Bandet gjorde riktigt bra ifrån sig dessutom, och de avslutade värdigt med “Generation Wild”… eller ska jag säga “Bad Romance”? Det var den de slutade med, som outro. Lite häftigt. Nej, som Chris eller Pär sa: “Crashdiet is on stage and the roof is lifting!”. Bokstavligen. Intressant att de inte spelade något ifrån Unattractive Revolution dock…
Selist: (Alejandro)/ Riot In Everyone / Tikket / So Alive / Queen Obscene- 69 Shots / Armageddon(?) / Breaking The Chainz / Rebel / Its A Miracle/ – Encore – / Save Her / Generation Wild /(Bad Romance)

XYZ
Ja, en sak är klar. Man kan väl säga att publiken rent ut sagt HALVERADES efter Crashdïet. Som i Monsters Of Mora för tre år sen, då halverades publiken efter Sabaton, trots att det var HammerFalls konsert och releasefest. Väldigt intressant. Nu var det dock dags för de forna hjältarna att entra scenen, and so they did. Jag tycker de spelade med ganska bra och livlig energi, även om jag inte såg alldeles för mycket eftersom jag skulle fota Ida och Crashdïet.

Tigertailz
Äntligen. Klockan var närmare ett på natten när “mitt band” gick på scen. Tigertailz. Kim Hooker, Matthew Blackout, Sarah Firebrand och Jay Pepper. Jay hade tidigare, eller, under meet&greeten berättat att de firade 20 års jubileum på Bezerk (alltså, är det bara jag eller är det ruskitg många band som firar jubileum? Typ Pretty Boy Floyd firade 20 år förra året med “Leather Boyz With Electric Toyz” och Twisted Sister firade 25 år med “Stay Hungry”) Och likt Twisted Sister så skulle de köra hela plattan rakt av. Det var helt… alltså bandet var så att säga “on fire!” Och publiken likaså, egentligen. De öppnade ganska starkt med “Sick Sex”, och personligen så tror jag att den vart väldigt uppskattad. Tigertailz hade en stor hit i början på 90-talet, eller… stor hit, det var deras största hit någonsin. “Love Bomb Baby”. För tre minuter, smälte allt samman. För tre minuter så var vi, publiken, Tigertailz. Vi var love bomb babys, Tigertailz var oss.  Det var magiskt, under Love Bomb Baby. Och det är inte ofta man upplever det där. De fortsatte starkt och brände av hela Bezerk (1990 versionen) innan de gick av scen.. Eller inte. Jo, de gick av, men självklart kom de tillbaka. Som encore gave de oss “Wazbones” och Motörhead’s “Ace Of Spades”.

Helt ärligt, så är den här konserten… den bästa jag varit på på länge alltså. Stämningen och allt.. Helt underbart. Kom snart tillbaka Tailz. Ni är välkomna.
Setlist: Sick Sex / Love Bomb Baby / I Can Fight Dirty Too / Noise Level Critical / Heaven / Love Overload / Action City / Twist And Shake / Squeeze It Dry / Call Of The Wild / – Encore- / Wazbones / Ace Of Spades

Vad är min slutsats då? Jo, det här kan nog vara en av de bästa minifestivalerna jag varit på. Jag förstår inte varför jag ens tvekade. Tack alla banden, Tack Chris Lemon för att du ordnade allt, Tack Mike för allt, och vi ses igen i höst. För jag ska definitivt dit.

9/10

// Sara