Sara Hammerzmith

I’m watching the Monster Ball Tour on DVD right now (One of the best tours I’ve ever seen, I swear to god…) and I’m looking at the audience, only to find a little little click in the front middle is you know, freaking out, or how to put it.

Lady Gaga screams JUMP FOR ME NEW YORK, yet it’s still only that click… What is that? Why aren’t the rest of the audience jumping and shit? I can give the seats a break – sometimes the rules says you can’t stand up and such, so that you sit, thats fine. But you others, what the heck?

And then I think about the concerts I go to oftently myself. Most of the time people are grooving pretty good, but something I noticed… it’s almost only the boys! Did you ever think of that? I have a few few girl friends who do freak it out (apart from my Lordigirls that is), but they are like… 2…. or 3…. Why doesn’t girls do it? Do anyone have the answer to that? Please let me know…

Me and my (lordi)girls always do it. So hard, that we barely even remember the show itself. We are sober as fuck, but because we are grooving it and freaking it and working it, we barely remember shit. From Lichtenfels, and Helsinki (Stala&SO), the only parts I TRULY remember were the songs I watched upside down, because I haven’t figured out how to jump while hanging upside down. Or headbang, but I still work my arms. Always. In Lichtenfels guys were even intimidated by the way me and my girls works it, and thats not right you know.

Girls ,what the fuck. Stop care about your fucking hair and nails, and work it! Its soooo much more fun at the gigs, as well as it is sooo much more fun for the band. And for the rest of us.

Now I’m gonna sit back with my DVD again, stretch my slayerneck and get it ready for Jedward, Sister, Hardcore Superstar, Crashdiet, Hollywood Burnouts and HammerFall that is awaiting us in the beginning of next year. We have seats on Crüe you see, so I dont think there will bemuch slayernecking there…

// Sara

This rather infamous quote is of course taken by my dear Concertweirdos, and I realized how true it is.

I have a small gap in October, where I have no gigs at all really. So I went on my routine on Ticnet – I used to do it all the time when I went to highschool, not so much anymore because I usually get updates via Facebook, but now I did so. Noticed HammerFall have two shows off their “Infected” tour in Sweden. Said and done, now I shall be attending the touropening in Gothenburg I decided.  So yes one more show added soon.

This made me think a little. Last time I saw HammerFall was last year at Sonisphere festival – normal, random, boring festival gig. Before that it was on the Any Tour Necessary, must be one of the more amazing tours I have seen. Sucha powerful show, wow, it certainly blew my mind! See if I can dig up some pictures… Oh yes! Here are some stripes..

Not sure if you can tell – but the green Hector is reflected in a waterfall, and I think the blue above Joacim is as well. Eh yes… that was all about HammerFall, I was gonna talk about something totally different, my title actually.

I haven’t listened to HammerFall for ages, and the only reason I saw them last year was because they played the festival. But you know – as CW said – there are bands you love. There are plenty. DangerDanger, Cinderella, Mötley Crüe, Poison, Pretty Boy Floyd and so on.

But then we have the bands I stay true to no matter what. I use to call them the bands on my “wall of fame”. The Ark. Wig Wam. Crashdiet. Lordi. Gotthard. Sabaton. Lady Gaga.  The Poodles. And of course HammerFall. It’s the bands I don’t listen to everyday, time to time I don’t even have them in my mind at all. But once they release a record, a tour, a new piece of merch – anything – I never even doubt to get it or to attend. If I get to choose between a Michael Monroe gig and a HammerFall gig, HammerFall probably wins, because they are my wall of fame band, you know?

It’s the bands you would die for. The bands, where it doesn’t matter if they change. HammerFall has gotten a more heavy sound, Lordi tries to get back to the 80s, I don’t know what the fuck happened with Lady Gaga and Wig Wam is just… Wig Wam. But they are MY bands. If Lordi so would start to make music ala Justin Bieber, I’d still be there. Loving them, supporting them. Just staying true. I might of course not agree in all they do – but I keep promoting them, telling everyone around that “this is the best band on earth!” how hypocritical it now might be to say so about this many bands I don’t know, but that’s what we do.

I guess we go under the label “hardcore fans”. We who never let go, who always are there to help them through rough times, who always travel til the end of time to see them, not letting anything stop us.

It’s what we do for the bands. Not the bands that we love, but the bands that crossed that barrier that makes them closer to heart than anything else.

// Sara

Of all my really close bands I have a favourite member. Kita, Stala, Simon Cruz, Pepe Salohalme, Kicken, Teeny, Oscar Dronjak, Jepson, Leo Leoni and so on. This is the people in the band that somehow spoke to me in some way, it’s something about them that I really like for no special reason. For some of these persons, I have even met and interacted with a lot, and become “close” to (not close as a friend, but as a fan), some of the recognize me by sight and even say hello when they see me.

These people are necessarily not at all the best musicians in the world, or in the band. Some of them might even be pretty mediocre. What makes them the favourite member, is the chemistry. The chemistry between Me and Them. I remember with Kita. He was standing on the drums, waving his drumsticks. It was after the victory of ESC. And I just fell for him. I don’t know why I remember it so clearly, but still. After this, I met him on almost every show I’ve seen him on. He has been extremly kind to me each time, and that’s why he have stayed my favourite member. I still like and love all the others in Lordi, but it’s something about Kita that makes him… closer.

Same with Pepe, Simon, Kicken and the rest. I don’t know particulary how they spoke to me, but they did, and it have lasted strongly.

Today a fanpage of Crashdiet asked the members of it to write their favourite member. I think each and everyone, including Dave Lepard and Olliver Twisted had one lover at least. Then we have some Olliver-haters. What the fuck.

But that’s not it. What caught my attention, was the people saying “Any real fan can’t have a favourite member”.
Well. Yes, obviously we can. I just feel closer to Simon for various reasons I don’t intend to bring up. It’s about human chemistsy, like I stated, not wheter he is the best musician in the band or not.

Second thing they said was “There is only one true Number one and that is Dave, why aren’t everyone saying that“.

Okay. That is just ridiculous. I respect Dave Lepard very highly, and the circumstances with him is extremly tragic. But. I was NOT a fan of Crashdiet when he was in it, I didn’t even know they existed until he died. Nor did I know him. I actually found out about his departure from a friend I met through another band, who was rather close to Dave.

Okay, back on topic. I don’t know him in any kind of way and was not a fan when he was alive. It is extremly, and would be, extremly disrespectful from my side, to say that I love him and miss him, when I never had him in my life. You can’t really miss someone you never had, you know?

Kitas departure from Lordi was something very difficult for me, because of mine and his state of relationship (so to speak). If anyone, would come and a new Lordifan and all of a sudden say they MISS Kita and LOVE HIM when they NEVER met him.. I’ll go beserk. Because if they miss and love him, who never had him in his life or never met him (as Kita), how much don’t I miss him then?

I’d rather say that the disrespectful people in this case, is the people who think you should “love” and “miss” Dave Lepard because you “should” not because you actually do. I respect him. A Lot. And I feel very sorry for his close ones for their loss, all my condolences. But. I don’t miss him. I don’t love him. I didn’t know him.  So sorry. I can’t say I love him or miss him. If it makes me a bad person, then go ahead and hate me. But you really need to think about the one who ACTUALLY knew him.

He is not the best singer. He is not the most attractive singer.
 But he is my favourite singer.

// Sara

I just read something on Jedward Swedish Street Teams site. It was upsetting. It was about how Jedwards fans are idiots.

I wonder why. Why do anyone take their time to trash another fanbase like this.
I don’t care if they say bad things about Jedward, be my guest. Why don’t you go ahead and trash Lordi, Getter Jaani and Lady GaGa as well while you’re at it. I don’t care.

What I DO care about, is the fans. I was ‘raised’ in my musiccareer by the book called “Fans” written by Fredrik Strage that thaught me how to be a fan. And somewhere along my journey with my bands, I also came to care alot about the fans of the band.

The people that lives, breath, eat and shit (as Martin Sweet said) the bands music, that lives for them. They are my passion as much as the music itself, and wheter its Rihanna, Crashdiet or as in this case, Jedward, it doesn’t matter. To see those people, that have met each other BECAUSE of the band, to see them unite together and show their love and affection to the band, to live out their passion to their favourite band.. It makes me happy, it makes me cry.

I don’t fancy hip hop much, as an example. But if I came across a passionate hiphoper, my first thought isn’t “fucking idiot who listens to hiphop” but “oh my god, a passionate music fan! much love” and my day has been made.

I guess it’s all about passion. If you are TRULY passionate about music, and have your own favourite band/artist, you don’t trash others. People have trashed me for Lordi, but it has ALWAYS been people without a favourite band, without the passion, the TRUE passion for music. I stand by my opinion in saying that it must be like that in this case too.

I was at Reckless Love this sunday. We weren’t many, 50-100 people maybe only. But we are diehard Reckless fans. We have our own made Reckless Love stuff. In “Hot” Olliver could stop sing, and you could still hear a big clear “CALIFORNIA” from the fans, because we are die hards. We know every word, every song. And we show our love and appriciation to them like this. We were united, together, thanks to Reckless Love

I have also met my best friends through music. Martine through Lordi, Sara through Lady Gaga and Sofia through Crashdiet. They are my absolut best friends, and I’m thankful to each and everyone of these bands/artists who made this possible.

This is what it is all about. I don’t understand, how you can ever trash down on anyone because of what music they like. Not when it has united people like this. Not if you are a passionate musicfan yourself. Cause if you still claim to be once this has been done, I guess we are just on different levels. Very so much.

Swedish fans at Eurovision Song Contest 2011. The passion… Oh my god.

If you don’t feel the passion.. Keep searching. If you don’t even consider watching because you find it stupid, I have nothing else to say to you. And no, you are not supposed to see the band. Just feel it. FEEL IT.

// Sara

You know, I started to think about something. It really began with me thinking about jealousy and shit, but then moved on. And what is that? Crazy psychopathic girls (or boys, but I never read about a boy yet who did this, not saying they don’t). I recall I read an article about girls who got revenge on their exes – by ruining their stuff.

I remember clearly one girl who had destroyed an antique table and another one who had ruined his favourite jeansjacket. My question is, who the fuck are these psychos? I mean in all honesty, what the fuck do you get out of doing this?

Yes, ok, sure, you partner cheated on you, but why? I mean, do you feel better after ruining his favourite jacket? Do you really? Maybe it’s just me personally who sometimes even value my material stuff higher than my emotional, and can in all fucking honesty say I’d be more hurt by a boyfriend if he ruined my stuff (intentionally, but I’d be pissed if he ruined them unintentional too) than if he cheated on me. Because there is ALWAYS a reason behind cheating, girls (in general) just don’t wanna realize it.

I mean, I refuse to believe boys are assholes just in general, I strongly believe in that there is ALWAYS a reason. Maybe you didn’t appriciate him enough, you didn’t care enough. You know, he tried to wash your shirt and ruined it in the washer, and you refuse to talk to him or even look at him. Did it ever occur to you he just tried to be nice? Maybe not. Or if there is “no reason” maybe there wasn’t fire from the beginning at all, you both (or him) was just fooling yourselves. Still that is no fucking reason to ruin stuff.

These girls disgusts me, and I feel sorry for the guys who got their stuff ruined, and I hope for godssake those psychos will be forever fucking alone. It scared me you know, how would I ever dare moving in with ANYONE if there is a possibility he will ruin my stuff because he is pissed?

I don’t fucking get people. And yeah, sorry if I personally insulted someone of my friends. But seriously, if you do this, get a life. You are worser than him, lower than the lowest if you do this shit.

Sorry for all the swearing, but I had to get it out. It fucking frustrates me.

These are some of my prized possesion. I’ll kill you if you ruin them.

Np: Rockerfeller Street -Getter Jaani
Tschüss!
// Sara

Inför nästan varje stort evanemang så kommer det i fokus; större aktörer som Biljett24 som köper upp ett tiotal biljetter för att sedan sälja vidare, nu senast är det Robyn det gäller.  Alltså, jag gillar inte att folk köper upp en massa biljtter och säljer de vidare, nej absolut inte, dock drabbar det enbart fansen.

Men när man läser kommentarerna så vill folk att man ska göra så att man bara kan köpa en biljett, personliga biljetter, någon förslog till och med att man ska ha någon slags verifiering för att bekräfta att man ska gå. Eller att man helt enkelt gör det olagligt att sälja.

Det här med att bara låta folk köpa en biljett är inte alls bra. Min goda vän till exempel handlar ju inte gärna över internet, vilket gör att jag ofta köper biljett till henne, vilket gör att jag då “måste” köpa två, och om vi ska ha sittplatser vill en ju gärna sitta bredvid sin kompis liksom. Så det faller ju där.

Personliga biljetter, ja, så länge som man kan skriva in namnet på ALLA man köper biljett till. Om jag köper biljett till mig och Paula till Lordi på lördag och man måste skriva namn som sen ska legitimationskollas, så måste jag få skriva in Paulas namn på ena biljetten, som man gör på tåg. Annars går det ju inte.

Verifiering… känns alltför komplicerat. Det invecklar samhället i mer teknologi än vad som ska behövas bara för att det finns rötägg.

Att man inte ska få sälja vidare är inte heller alltid världens bästa alternativ. För det kan ju faktiskt hända grejer – jag är själv ett bra exempel. Jag köpte en endagsbiljett till Sweden Rock i år, men ångrade mig sen och köpte en tredagsbiljett. Då sålde jag sen min endagsbiljett, förvisso till ett LÄGRE pris än inköpspriset, men min poäng är att vi kan inte heller förbjuda andrahandsförsäljning helt, eftersom att det finns de som faktiskt har en RIKTIGT BRA anledning att sälja vidare. Genom att lagstifta att man inte får sälja dyrare gör att ställen som biljett24 inte tjänar pengar på det = de lägger ner.

Det man däremot kan stifta är att man inte får sälja dem för mer än vad man köpt dem för. Vi köpte vår Sweden Rock biljett för 1050 (eller något i den stilen) och sålde den för 800. En annan grej är som tickster har – Tickster Resale. Detta gör att man lägger ut annonsen om att sälja sin biljett, sen får köparen gå in på Tickster resale och köpa biljetten där. Detta gör att det blir som att köpa biljetten direkt ifrån Tickster, trots att det egentligen är jag som säljer.

Jag tycker att Tickster Resale är riktigt bra, och att det även är något som Ticnet borde börja med. Det var någon som sa i kommentarerna att man borde kunna få sälja tillbaka sina biljetter, så andra får chans att köpa dem, de som kanske inte fick tag på biljett. I like that.

// Sara

It was ment to be a post about Stockholm Rock Out (Pretty Boy Floyd & Lizzy Borden) but it has to wait. I have to salute the one and only supermonstars: Lordi.

Today I recieved the masterpiece, “Babez For Breakfast”. And yes, it is one masterpiece. Each and every track are monstrous, powerful and lovley. Some songs even surpriced me to be better than I expected them – like “Loud and Loaded” or “Discoevil”. But nothing beats the powerful three I already mentioned – “Babez”, “Nonstop Nite” and “Midnite Lover”. My vocalisthero Mark Slaughter is doing a cameo in “Granny’s Gone Crazy” and people who knows me knows how much I freaked out over the fact they were using _THE_ man!

Also the artwork is marvellous. It feels like each and every painting in the booklet (each song has its own painitng) tells something about the story, this is also what brings my mind to oralsex when it comes to the titletrack. It’ll be my challenge to you to figure out why.

This is the best Lordi ever preformed, and it was worth waiting each day. Ok – I would have freaked out if I hadn’t got it today, but now, it feels all worth it. This is the best they ever done, it tops “Deadache” even! (Which, no matter what, was my favourite album with Lordi) I love everything about it; even the outfits. I might have been a little harsh in my first review of them, but when I realy saw the context of Lady Awas costume, I just… died. It was just awesome.

I wanna bring a big toast for this, a big toast for what may be the best album of this year. Babez For Breakfast by Lordi.

Thank you Lordi. I salute you!

Som en ren fortsättning på mitt inlägg om Groupies satt jag och Sofia och diskuterade sådanahär djupa saker mitt i natten vad gäller favoritband och att älska musiken.

Jag har en liten lista på min sida över vilka band jag lyssnar på, men alla är inte favoritband. Och visst – Guns n Roses står kanske inte med, betyder inte att jag inte vet vilka dem är. Jag personligen har något som jag kallar för “Wall Of Fame”, där alla mina _favorit_ band finns. Just i det ögonblicket som jag skriver det här är det Lordi, Wig Wam, The Poodles, Sabaton, HammerFall, Slaughter, Lady Gaga, Reckless Love och Crashdiet som ligger där, med Lordi som ledande i ligan, med andra ord, vad som än kan verkas, är Lordi mitt absoluta favoritband. Detta behöver nödvändigtvis inte ens vara det bandet jag har sett mest – faktum är att jag har till och med sett Mötley Crüe och Alice Cooper mer än jag har sett Lordi. Jag skriver dagligen på bloggen om Crashdiet… you get it.

När ett band väl har tagit sig upp på min Wall Of Fame så stannar det där för alltid. Lordi kom upp sig direkt, medans Crashdiet höll på i hela 3(!!) år innan de hamnade där. Det låter lite konstigt jag vet – som om att banden typ jobbar för att jag ska gilla dem, det är inte riktigt det jag menar, men ni fattar nog. Jag älskar Lordi for better and for worse, det betyder dock inte att jag backar upp allt de gör. De tog ledigt två år för att göra en film som… typ… floppade. Det tycker jag var väldigt onödigt, och tycker inte att det var ett så smart drag, men jag älskar Lordi ändå. Wig Wam tog ledigt i tre år eller något i den stil och fortsatte att lova oss ett nytt album som aldrig kom (förrän i vintras nu då!) men jag älskar dem ändå, och följer dem troget. Jag lyssnar inte på Lordi varje dag – just nu är det bara 30 sekunders klippen och hur mycket man nu kan kalla det att lyssna på dem vet jag inte, och Wig Wam…. har jag inte lyssnat på sen Sweden Rock, för det var då Little Buddy blev stulen, och jag har tappat bort “Non Stop Rock n Roll” plattan, och jag har lyssnat sönder de två gamla plattorna så.

Det jag inte förstår är folk som älskar ett band och sen bara hatar dem. Ett exempel, en tjej älskade Crashdiet för ett par år sedan, och idag hatar hon dem. Av den banala anledningen att “de super för mycket”. Jaha? Är inte det Crashdiets problem? Men poängen är, hur kan man possibly bara börja hata ett band man ansåg vara sitt favoritband? Liksom… det känns…. som Sara sa: “Den där tjejen vet inte vad ett favoritband är”, och jag kan nästan hålla med lite. Visst – det är klart man kan “växa” ur ett band (eller egentligen inte, om man, likt tjejen i det här exemplet säger att hon lever för musiken och älskar den så växer man inte ur band…) Älskar man ett band, så älskar man det väl. Det är som att säga att det var ett misstag att träffa en kompis. Liksom kom igen – du hade väl kul när ni väl var?

Jag tittar på mig och Lordi. Lordi är det band jag spenderat mest pengar på, det är genom Lordi jag fått några av mina bästa vänner(Paula, Anna, Jonathan, Faedra, Elen, Lauren, Peter, Curt, Martine, Suncica, William, Axa, Angel, Denise, Tuija, Janita, Jeanette, Repsu, John, Thomas, Joni, Juha, Kassidy, Linette, Michelle, Marina, Roxy, Vikkie, Ville, Nik), jag kan dem utan och innan, det finns inte en låt jag inte kan med dem, och CD konvoluten sitter inte ihop i klämmorna för att de har blivit så använda. Också det enda band jag har fått mest mail ifrån, det enda band jag träffat precis lika många gånger som jag har sett dem ( i alla fall i skrivande stund!). Det är det enda bandet jag verkligen ser fram emot när en ny skiva kommer eller en konsert.  Jag bara känner mig dedikerad till dem. Det är helt otänkbart att jag ska sluta älska dem.

 “Man kan inte bara börja hata sitt favoritband. Då vet man inte vad ett favoritband är.”- Sara

OX, Lina, Jag, Kita, Göteborg 2006

// Sara

Såhär närmare midnatt en torsdagskväll, dunkar ut “Pour Some Sugar On Me”, fortfarande ja, och har lite funderingar på det här med groupies.

Wikipedias definition på Groupie är följande:
“En groupie är en person, oftast kvinna, som älskar t ex. musik så mycket att hon vill göra mer med den än bara lyssna på den. Det måste inte handla om sexuella kontakter med musiker (det kan även handla om andra yrkesgrupper), utan för att kallas groupie behöver man “bara” vara beredd att offra allt för rockstjärnorna och dyrka dem. Dock förekommer ofta sexuella kontakter. En groupie kan följa efter en rockstjärna i flera år bara för att få kontakt.”

Det är det där jag anser vara en groupie, men i vardagen är väl en groupie just en sådan som bara är ute efter att ligga med bandet. Går på spelningen, flörtar med bandet och följer med de upp på hotellrummet, detta är säkert något som förekommer i alla åldrar dessutom (det vill säga att ett band med gubbar på 60+ drar sig inte för att ta med sig en 16åring upp) har någon typ av sexuell interaktion med dem (måste ju faktiskt nödvändigtvis inte vara samlag). För rockstjärnan är det här en “Hump & Dump” som de kallade det i “John Tucker Must Die” och för tjejen är det här något som uppfyller status, i alla fall när  hon får tillbaka till sina rockpolare och berättar om det.

Men vart går gränsen? Det finns många tjejer där ute som är extremt kära i sina idoler, och skulle göra precis allt för dem. Låt oss säga att en tjej vid namn Emma är jättekär i, ja, Olliver Twisted. Hon får kontakt med han, alltså, jag menar, hon verkligen älskar honom. Hon får kontakt med honom, och har en sexuell interaktion. För Olliver är det fortfarande en Hump & Dump, men för Emma är det något helt annat egentligen. Hon berättar aldrig om det, det är för känsligt. För att för henne var det här ett sätt att visa affektion, bara det att känslorna inte var ömsesidiga.

Så vem av dessa är egentligen en groupie? Eller snarare, är Emma verkligen en groupie, för att hon låg med killen med ett stort K? Jag tycker inte det, för i sådana fall är ju alla fruar och flickvänner till rockstjärnor också groupies, trots att dem kanske inte ens valt det. Fast å andra sidan – eftersom rent tekniskt sett ingen vet att Emma låg med Olliver så kan hon ju inte bli en groupie.

Jag diskuterade det här lite med Sara faktiskt, och hon tyckte också att det var lite så, att groupies snarare gör det för att kunna skryta om det i efterhand – men att det även finns de tjejer som faktiskt älskar personen. Vad anser ni?

“We are not Groupies. Groupies sleep with rockstars because they want to be near someone famous. We are here because of the music, we inspire the music. We are Band Aids. ” – Penny Lane, Almost Famous 2000

// Sara