Sara Hammerzmith

Crashdiet alltså… De har varit med mig i ett par år, men det har inte riktigt klickat med dem förrän nu. Förrän “Generation Wild”, förrän Simon Cruz eran. Men nu bara klickade det. Och just som jag sitter och skriver det här är jag faktiskt påväg till Västerås för att se dem igen. Klockrent.

Hanna och Jag kom fram till Kungsträdgården redan vid 18, för att träffa Sara och Elin, mina kära vänner som jag endast träffat på Gaga förut. Måste träffas oftare! Vi spenderade ett par timmar sittandes på trappen som ligger mitt emot ett cafe som heter något med Friday. Ett par timmar som spenderades med att leta efter killar som ser ut som Luc Carl, som i sin tur ser ut som Nikki Sixx / Martin Sweet, och att hitta en sån på en Crashdiet konsert är inte speciellt svårt. Egentligen.

Efter att Sara ha fått hoppa lite till Bullet (då menar jag inte hoppa som att hon njöt av konserten utan att hon skvatt till varje gång de smällde bomber, vilket de gjorde typ hela tiden. Bullet liksom. Efter Bullet gick vi närmare scenen, Eller ja, så nära men nu kan komma på en gratis konsert dagen innan Sonisphere med en halv miljon sleazare. Tur nog hittade vi typ en pall eller vad man ska kalla det, där vi kunde stå.

Crashdiet tyvärr började nästan en kvart sent, och öppnade med “Down With The Dust”. In kommer Simon på en motorcykel med en stor kappa för att sedan fortsätta strongt med “So Alive”. Kappan åker av och till min stora förvåning så spelar dem “In The Raw”. Ni kanske minns att jag kommenterade det på Stockholm Rock Out att de inte spelade en enda låt ifrån “The Unattractive Revolution”, men nu gör de allt det. Simon gör förövrigt låten trallvänlig. På ett bra sätt. “Native Nature” är nästa låt, och den kändes som ett slag i ansiktet, bokstavligt. Börjar lite lungt för att sedan TOTALT explodera.. Wow…

Storfavoriten “Riot In Everyone” kommer efter, och mot alla odds, så kommer min favoritlåt ifrå Rest In Sleaze, “Out Of Line” efter.  Jag har en tendens att ha dem lite udda favoriterna som aldrig spelas på konserterna (Typ “Paper Gangsta”…) Så det var en väldigt trevlig överraskning, eller som jag och Sara säger “jag dog lite där”.

Peters tur att få sina 15 minuter i rampljuset, och medans han gör det kör han en cover (eller ska vi kalla det tribute?) till Noice, och spelar deras “Bedårande Barn Av Sin Tid”. Det var lite annorlunda att se HAN där, vi micken, eller, alltså, mainmicken, men det var jäkligt bra. Mer Peter åt folket!

“Rebel” är den “avslutande” låten innan de går av scenen bara för att komma tillbaka och spela the fantastic three; “Breaking The Chainz”, “Its a Miracle” och “Chemical”. Gå av igen, på igen, “Generation Wild” people. Simon passar på att hälsa lite på publiken.

Rent generellt sett tycker jag att det var en härlig spelning. Det var liksom… härligt att se dem igen. Jag saknar “Save Her”, men jag överlever. Ut med “Save Her” och in med “Out Of Line” typ… Ja. Helt okej. Jag kommer definitivt försöka se dem mer på den här turnen. Eller i och för sig, det är mindre än 12 timmar kvar tills jag faktiskt ser dem igen!

7/10
Bäst: Native Nature
“Sämst”: Kasst ljud. Men det är inte nödvändigtvis Crashdiets fel nej nej…

Danger Danger är ett av de här banden som kom i slutet på 80talet, som antagligen egentligen skulle ha blivit väldigt kända, men liksom Alice Coopers album ”Hey Stoopid” blev även de överkörda av grungens ingång. Som tur är har Danger Danger en liten, eller, ganska stor fanskara vilket har gjort att de trots allt finns kvar.

Jag har själv personligen faktiskt längtat efter att få se dem, och äntligen var det dags. På Mohed, Rockweekend. Vad jag tycker om festivalen i sig kan ni läsa i ett annat inlägg. Hursom, jag och Peter kom väl dit någon halvtimme innan de började och fick, om ni frågar mig, en ganska bra plats. Inte långt fram alls (som på Twisted Sister) men typ, fjärde – femte rad kanske.

Det här med förseningar hade inte direkt drabbat den stora scenen, i alla fall inte än, och Danger Danger gick på i ganska god tid och började hela sitt set med ”Horny S.O.B”. Den följs snabbt upp av ”Monkey Busniess” och båda låtarna blir varmt välkomnade av publiken, likaså ”Beat The Bullet”. En av mina personliga favoriter, ”Rock America” kommer in som fjärde låt redan, och, egentligen borde jag ju ha fattat det när han sa att vi skulle ”skrika tillbaka till Amerika”, men nej. Sen började dem sjunga refrängen acapella. Förstod jag då? Nej. Absolut inte. Dock, när de sen avslutade acapellan med ett ”We’re gonna rock america”, ja då trillade polletten ner. Det är som Peace&Love 2008, när det tog mig och Katja nästan halva ”Rise Of Evil” med Sabaton för att fatta att det var Sabaton på scen.

Ted Poleys personliga favorit, ”Afraid Of Love” ”rivs” av innan det är dags för första riktiga ”hiten”, ”Bang Bang”. De gör liksom en Twisted Sister och spelar de flesta av sina bättre låtar i mitten. Hittills in i setet så är det den här låten som har fått mest respons, och jag kan väl inte heller säga att jag är speciellt förvånad. Direkt efter den här kommer dock min riktiga favoritlåt med de, ”Hearts On The Highway”. Det finns verkligen inte ord för hur bra jag tycker att den låten är, och den blev ju inte sämre live, tvärtom så blev den bättre! Jag fullkomligt älskar när 80tals hårdrock har en massa synthar och hela körer bakom sig (till numera Death-Metal-Johans förtret!)

Låtar som ”When She’s Good, She’s Good”,”Don’t Blame It On Love” och “Boys Will Be Boys” (de två sistnämnda var riktiga publikfavoriter! I alla fall där jag stod…) så blev det lite tårdrypar dags, som typ ”Every Rose Has Its Thorns”. Det var helt enkelt dags för ”I Still Think About You”, och den däremot, som jag… inte alls har som någon typ av favorit, den fattade jag direkt när han började tjafsa om att han skulle tillbaka till Amerika, då fattade jag direkt. Skumt. ”Keep On Keepin’ On” ifrån senaste plattan ”Revolve” dammas också av maffigt innan Ted och company frågar vilken låt de ska spela härnäst. Det är lite kluvat.

Ena halvan av publiken vill ha ”Crazy Nites”, medans min halva av publiken (där jag stod alltså) vill ha ”Under The Gun”. Vilken ville jag ha? Doesn’t matter! Älskar båda två lika mycket. Valet föll dock på ”Crazy Nites”, vilket inte förvånar mig eftersom den dels är en stor publikfavorit, och för mig, känns som en hit. Dessutom hade kanske ”Under The Gun” förstört stämningen lite grann.

Nästan ingen av banden på den här festivalen hade EXTRANUMMER, ni vet, så som när de går ut och kommer tillbaka, utan efter ”Crazy Nites” vart det direkt dags för ”Naughty Naughty”, och det var som, ja, tänk er ”Rock n Roll All Nite” med KISS liksom. Eller ”Primo Victoria” med Sabaton. Så var publiken. Good to see the fans are still in there!

Så ja, vad tycker jag? Alltså, jag hade väldigt, VÄLDIGT låga förväntningar på det här bandet, och det kanske i sin tur är anledningen till att jag blev så överväldigad över att de inte var som jag trodde. Ni vet, många sådana här band har en tendens att ”bli vuxna” och inte är som de en gång var (inte för att nämna några namn, men typ, en sångare med ett förnamn som en kroppsdel och ett efternamn som en vacker blomma kanske känner igen sig i det här?) och jag trodde på allvar att det hänt med Danger D också, men det fick en ju äta upp.

De kändes väldigt tighta och energin var på topp. Finns egentligen ingenting jag kan ”klaga” på, men det är inte heller det bästa jag sett. Jag kan inte heller avgöra om de faktiskt var bättre än Twisted Sister, för det är verkligen något speciellt med dem (Twisted Sister). Men de var verkligen inte dåliga!

7/10
Bäst: Hearts On The Highway
”Sämst”: Kort speltid.
Set: Horny S.O.B / Monkey Business / Beat The Bullet / Rock America / Afraid Of Love / Bang Bang / Hearts On The Highway / When She’s Good, She’s Good / Don’t Blame It On Love / Boys Will Be Boys / I Still Think About You / Keep On Keepin On / Crazy Nites / Naughty Naughty

ALLA BILDER OCH ALL TEXT ÄR STRÄNGT COPYRIGHTSKYDDADE OCH FÅR _INTE_ KOPIERAS!

ALLA BILDER OCH ALL TEXT ÄR STRÄNGT COPYRIGHT SKYDDADE, FÅR _INTE_ KOPIERAS!

Lördag
Sista festivaldagen, för vissa kan detta var skit, andra bra. För mig var det blandade känslor. Lite tråkigt med att det snart är slut på spelningar, men det var ganska skönt att själva festivalen var slut, så dåligt upplagd den var.

Treat
Idag var det mest strödag, en dag då vi skulle hamstra så mycket spelningar som möjligt samtidigt som vi skulle försöka shoppa det sista. Försök med det ni! Vi lyckades i alla fall.

Treat var först ut idag, gamla glamhjältar som de är var det mer eller mindre ett måste. Jag har alltid gillat dem lite på ”avstånd” så att säga, inte att jag ”gömt” dem, men de har liksom aldrig tilltalat mig på DET viset. Det var verkligen en underbar start på dagen, och det känns bra att de håller igång än idag.

Backdraft / Mama Kin
Det var tänkt att vi skulle se Mama Kin, och well, det gjorde vi visserligen, men eftersom det var hamstringsdag så passade vi på att kolla in bandet som spelade innan dem också, Backdraft. Antingen så har de samma gitarrist som Babylon Bombs, eller så hoppade han bara in. Jag vet inte om jag ska vara ärlig. Men jag tycker de var helt okej. Kanske inget som kommer att sätta sig bland mina favoriter, men det skulle absolut inte skada att se de igen om man inte har något bättre för sig.

Hittills idag hade det inte vart några förseningar på de små scenerna heller, så Mama Kin, som är Karlstadsbaserade, började i ganska exakt tid. Alltså, jag vill egentligen tycka om dem, älska dem, men det går inte. Dem är helt okej och jag ser även dem gärna igen men… det är något som inte klickar. Bandet i sig är det absolut inget fel på, de spelade bra, spelade tight, och den lilla men hängivna publiken fullkomligt älskade avslutningen med ”Superman”.

Electric Boys / Deep Purple
Efter Mama Kin drog vi oss direkt ner till stora scenen och Electric Boys. Conny Bloom, och Andy McCoy är ju ifrån det nu nerlagda Hanoi Rocks, och jag insåg sen i efterhand hur ironiskt det är att jag den första kvällen köpte en skiva med Mike Monroe, sångaren i Hanoi Rocks, och nu ska kolla på Electric Boys. Ja, jag vet att Electric Boys fanns innan eller samtidigt med Hanoi Rocks, men i alla fall.

Jag har bara sett de en gång tidigare, som förband åt Alice Cooper i Göteborg. Jag tycker verkligen att de har mycket att ge, eller snarare, att de ger mycket och min personliga favorit ”Groovus Maximus” är redan andra låt in i setet, men det gör inget. Conny Bloom är härlig att se på också, han är kanske inte Dee Snider, men han är ändå liksom grym. Bandet i övrigt lät bra för dagen och det var verkligen trevligt.

Deep Purple var nästa band till rankning, och ja… vad ska man säga. Det är väl ungefär vad jag förväntat mig av gamla rockrävar som dem. Jag är inte jättedjupt insatt i dem, tittade på dem mest för Peters skull, men det är självklart att hjärtat tog ett litet skutt när de spelade ”Hush” (Som Gotthard förövrigt har gjort en grym cover på!).

Bonafide / Fatal Smile / Bai Bang
Well, efter Deep Purple var det dags för Saxon, eller, för Peters del var det dags för Saxon, men för min del var det dags för Fatal Smile. Detta skulle bli fjärde gången gillt, och det är väl som med HEAT – jag har lärt mig älska dem efter alla gånger jag ”tvingats” se dem. Men när jag kommer dit, spelar Angeline. Angeline är bandet som spelade före Bonafide, som i sin tur spelade före Fatal Smile. Med andra ord, de är en HEL SPELNING försenade! Så illa!

Men men, man gråter inte över det, utan jag fick vackert sitta (stå) och titta på Bonafide, och det var väl tur att det inte var ett helt värdelöst band som var före, utan ett som var helt okej. Jag har knappt hört Bonafide innan, mer än på ”Fill Your Head With Rock” skivan man fick på Sweden Rock 2008. Det var också den låten de avslutade med, och till det så bjöd de även upp halva sin publik. Coolt. Beundransvärt. Helt okej spelning dock. MEN, nu var det ÄNTLIGEN dags för Fatal Smile.

Fatal Smile, Fatal Smile. Jag har väl egentligen aldrig inte gillat dem, utan bara… de har väl vart sådana som bara aldrig fastnat. Förrän nu. Men jag älskar det, jag älskade varje minut av deras konsert. ”Run For Your Life”, ”Hipp Motherfucker”… Helt underbart. Tillsammans med Twisted och Danger D utgör dem tre ”The fantastic three” på den här festivalen i alla fall. Helt underbart. Bandet kändes väldigt taggade också, och det är något som värderas högt!

Super grabbar!

Efter Fatal Smile var det väl egentligen tänkt att vi skulle åka hem, eller, jag ville se Bai Bang men de spelschemat jag hade var lite uppfuckat så det stod inte vilken scen de skulle spela på, och de skulle spela ganska tidigt också, så jag trodde jag hade missat dem. Men icke, på scenen bredvid hade de minsann satt upp Bai Bangs backdrop, så det var väl bara att stanna kvar.

Bai Bang var bättre än jag förväntat mig, och texterna kändes väldigt typiskt glam/sleaze… inte så morbida som Steel Panthers kanske, men ni fattar. Bandet i sig var grymt och det var en trevlig avslutning på en… medelmåttig festival.

Då var Rockweekend slut för i år, och jag tycker att det här måtte vart den mest oorganiserade och rent av ”sämsta” festival jag varit på. Band som byter speltider hela tiden, ström som går…ja gudarna ska vet att det ska mycket till för att jag ska dit igen. Väldigt mycket.

Bäst: The Fantastic Three!
”Sämst”: Festivalen I helhet…

Rockweekend är en nyare festival som började för tre år sen, och i år slog de tydligen biljettrekord. Stora namn på festivalen var bland annat Twisted Sister och Saxon.

ALLA BILDER & TEXT I INLÄGGET ÄR STRÄNGT COPYRIGHT SKYDDADE OCH FÅR _INTE_KOPIERAS!

Torsdag
Vi kom till festivalen runt, ja, ett kanske? Bytte in våra festivalpass, i alla fall jag och Anna. Sen åkte jag hem till Peter och fixade innan vi åkte tillbaka. Nog om det. 

Det första som slog mig när vi kom dit var vilket värdelöst festivalområde det var. Det var ganska stort, och halva var tomt, och trots detta hade de TVÅ scener bredvid varandra. Helt onödigt. Vi (Peter och jag) gick och kollade i dem väldigt få stånd som var där (skulle inte detta vara den bästa rockmarknaden någonsin?) Och hamnade i skivståndet. Mitt när vi står och bläddrar igenom skivorna slocknar lamporna. Det gör ingen skillnad, men man märkte det. Man märkte också hur huvudscenen tystnade. Han som hade ståndet berättade att så här blev det hela tiden, något vi fick se under Gasoline Queen senare.

Efter att ha handlat ett par skivor (Whatcha Want med Michael Monroe och Black med Lita Ford) så gick vi in och satte oss vid Crank ItUp stage för att invänta Gasoline, och ett annat band spelade just då. Tyvärr hörde jag inget av det bandet, bara Tarja Turunens operaröst. Ja. Helt allvarligt, den stora scenen överröstade dem mindre. Hur smart var det? Gasoline kom på scen, och de var helt okej. Deras sista gig på ett bra tag, och tror ni inte de för strömavbrott ett par gånger? I sista låten ger dem upp och går av. Eller ja, de säger ju hejdå och så, men ni fattar.
Vilken dålig början.

Fredag
Idag åkte vi in i god tid för att se på Danger Danger, ett av mina favoritband. Vi gick til scenen fick ganska bra platser om du frågar mig (femte, sjätte rad utan trängsel). Danger Danger kan ni läsa om i det här inlägget, och så vi fortsätter direkt till Twisted Sister.

Twisted Sister
Twisted Sister är ett av de där banden jag verkligen älskar att se live, antagligen för att de levererar så mycket som de gör, och att de inte har åldrats alls. Eller ja, inte vad det verkar som i alla fall. Lagom till Twisted Sister hade jag och Peter avancerat oss in till andra raden, ni vet, precis bakom de som står längst fram.

Det är egentligen fyskam på mig att jag inte har den blekaste aning om vilken låt de öppnade med. Jag kommer verkligen inte ihåg vilken den var, och med tanke på vart vi stod och trängseln så var det inte heller läge att försöka anteckna. Men det spelar egentligen ingen roll, det enda viktiga är att som alltid, blir Twisted Sister varmt mottagna. Störst respons? ”We’re Not Gonna Take It” (som säkert höll på i en tjugo minuter eller något! Om och om och om igen!) och ”I Wanna Rock”. De sjöng även ”Long Live Rock n Roll” som en hyllning till Dio, och Rockweekend borde verkligen skämmas över att de själva inte anordnade någon minnesstund för Dio.

Jag älskar Dee’s energi. Hur han alltid flyger runt på scenen som en galning, hur han alltid levererar till max. Men trots denna livlighet kan han också få till en mystisk stämning, såsom i ”Captain Howdy” och ”Burn In Hell”. Twisted Sister, alltså, so far, så törs jag nog säga att i mina ögon, är de ett av de bästa livebanden. Någonsin.

Efter Twisted Sister blev det ett stort gap, vilket tillbringades i skivståndet, igen. Den här gången kom Peter därifrån med en gammal Deep Purple skiva, sweet. Egentligen sög det att Twisted Sister bytte speltid med Over The Rainbow, men i slutändan var det bara bra. Detta betydde att vi kunde gå och se Crazy Lixx!

Crazy Lixx
Till skillnad ifrån Fatal Smile, så är Crazy Lixx ett sånt här band jag har planerat att se jättelänge, men varje gång det blir dags att se de så kommer det något i vägen. 2007 var det The Ark, vad det var på senare tid minns jag inte alls. Men nu skulle jag (äntligen) se dem, och det var… väldigt bra faktiskt. Det känns bra att det finns lite mindre band som kan det här, och jag tror verkligen att Crazy Lixx slår igenom någon dag. Ganska ordentligt.

Efter Crazy Lixx var det ”bara” 45 minuter kvar till Sebastian Bach. Annas mamma ringde, så de flesta av de minuterna gick till att leta efter henne, bara för att hitta henne i närheten av scenen till Bach.

Sebastian Bach
Jag hade verkligen sett fram emot att få se Skid Row på Rockweekend, men Sebastian solo duger alldeles fint. Tillsammans med nyförvärvet Nick så öppnade dem hela setet med ”Slave To The Grind”, och det är tydligen en fet publikfavorit. Det trodde jag helt ärligt inte, men tydligen så var den det.

 Jag brukar säga att de flesta konserter är bra, och well, det är dem ju men den här var rent av rolig. Mitt i en av låtarna utbrister han i ett ”SMAE GRÅDÅRNA SMAE GRÅDÅRNA, ERR LOSTIGA ATT SAE”….
…
…
…
Ja. Alltså, det var faktiskt ganska coolt. Att någon som Bach (inget illa menat eller så, utan bara en känd rockstjärna ifrån andra sidan jordklotet) har lagt ner sig på att lära sig sången. Helt awesome.

Varken Skid Row eller Sebastian själv är några stora favoriter för mig bland mina band, de finns där, men de är ju inte Lordi typ. Men jag ångrar verkligen inte att jag gick på det här. Tystnaden som uppstod när Bach frågar om vi kommer ihåg tidningen ”OKEJ” är oslagbar. Ja, vi minns allt den tidningen. De avslutade hela konserten jättestarkt med ”Youth Gone Wild”, och sen var det tack och hej. Jag kan bara säga, Tack för en trevlig spelning, Sebastian!

När vi lämnar Sebastian, så berättar crewet till Rockweekend att ytterliggare en ändring har gjorts. Deep Purple och My Dying Bride har bytt plats. Så ovärt. Så himla ovärt.

Fortsättning följer med Lördagen och Danger Danger!

Well, först och främst vill jag säga att ni kommer endast att kunna få två-tre bilder, somär ifrån min mobil. Varför? Jo, för min kamera vart stulen. Hoppas du mår bra du människa som sitterpå mina Cinderella bilder,men kommer de upp på nätet åker du dit. HÅRT. I år var jag bara där två dagar, skulle ha varit där tre, men missade tåget på torsdagen.
Jag vill bara säga en sak: Ja, Cinderella är ett favoritband till mig, och nej, jag har inte kunnat skriva ner precis ALLA låtar med de, och inte heller med WASP, men jag vill inte ha klagomål på det. Det är inte min skyldighet att skriva ner vilka låtar dem spelade, utan det är något jag gör för att jag vill, mer som ett note to myself. Så snälla, gnäll inte om att “om jag verkligen gillade de skulle jag kunna allt”.

Fredag
Well, jag kom fram till festivalen efter många om och men och problem med tåg och grejer vid två någon gång, mötte upp Carro som visade vart de bodde, eftersom jag även i år skulle bo med dem. Tyvärr regnade det ganska ordentligt, så det blevlite blött i tältet… Det slutade efter ett tag, och mötte upp Elias för att lämna hans kläder han hade glömt här. Sweet.

Steel Panther
Hursom, lite senare… närmare kvart över sex faktiskt, så vart det dags för Steel Panther. Jag har inga skivor med dem, och hört dem vagt, men de är ett favoritband till min käre vän Curt, och därför hade han bett mig kolla på dem. Men rent generellt så trodde jag att jag skulle gilla dem, eftersom jag har en tendens att kunna utläsa det ganska lätt på utseendet på ett band. Och namnet. Och jag gillade dem. Direkt efter Panther var det dags för mig att dra mig ner emot Festival Stage och Cinderella.

Cinderella
Cinderella har växt på mig på senare tid, eller, senare och senare… runt september förra året var det väl. Jag kan inte förklara hur mycket jag egentligen älskar “Nobodys Fool”. Ja, “hit” säger ni då, ja, det är det, men när jag säger att “The more Things Change” också är en av mina stora favoriter så blir ni tysta. Kul.  Hursom, det var väldigt vackert just nu. Rosa himmel och lite regn.  De öppnade hursom hela setet med “Second Wind” och det var… magiskt typ. Som när man ser sitt favoritband första gången, he he. De fortsätter med “Push Push” och “Somebody Save Me” . Alltså, jag tänkte inte dra ut på det för mycket eftersom det är en hel festival, men detta är verkligen… ah. Cinderella alltså. Mot slutet av setet innan extra numren spelade demin favoritlåt, “Nobodys Fool”. I solnedgången. I regnet. Det kunde inte blivit vackrare. Kunde inte blivit bättre. “Gypsy Road” avslutar alltihop innan de går. För att komma tillbaks, som det alltid är. Det var nog under Steel Panther jag diskuterade det där med någon, tror jag, att numera är ju inte extra numren extra nummer. Utan de är ju redan inne i setet. Förr var de ju EXTRA NUMMER… Och, hur mycket jag än älskar dem, så måste jag säga att deras extra nummer inte är speciellt överraskande. “Don’t Know What You Got (Til its gone)” och “Shake me”. Riktigt coolt dock, och detta var definitivt höjdpunkten på festivalen, enligt mig, och det kan jag säga såhär i efterhand.
Set: Second Wind / Push Push / Sombody Save Me / (fånga aldrig upp vilken det här var) / Nightsongs / (fånga aldrig upp vilken det här var) / The Last Mile(?) / Comin Home / Shelter Me / Nobodys Fool / Gyspy Road /–/ Don’t Know What You Got Until Its Gone / Shake Me

Det här var faktiskt sista bandet jag kollade på för dagen. Tittade lite grann på Billy Idol men stannade inte länge. Gillar ju det han gjorde med Terror På Elm Street, och älskar “Dancing With Myself” men jag bedömer också att jag inte kommer ångra mig heller.

Lördag
Sista dagen med musik, och idag hade jag bara tänkt spana in W. A.S.P faktiskt. För ett par år sedan var det ett par tjejer som gnällde över att jag åkte på SRF (2008) utan att “veta” något om de större banden (vilket inte var sant, bara det att varken Whitesnake, Def Lepard eller Judas Priest är mina favoriter, och det var bilder på de här tre banden tjejerna såg och kommenterade, inte när jag skrev ner hela låtlistan och grejer till Poison, det missade dem… antagligen med flit.) Det är jag som förlorar pengarna, ingen annan, och likt 2008 köpte jag min biljett till SRF i ganska sista minuten, så jag tror att “hardcore fansen” till de stora banden hade sina biljetter redan. Annars får de skylla sig själva.

DreamEvil
Jag gick till området ganska tidigt för att säga hej till mitt förflutna i powermetallen. NEJ, jag har inte lämnat musikstilen eller sånt, I don’t do that, men det var länge sen jag var på konsert med ett sånt band. Det blev Dream Evil (Sabaton spelade ju som bekant på torsdagen!) Och alltså, jag tycker de håller än. Jag såg dem senast 2007, på Gröna Lund och jag gillade dem då, och jag gillade dem nu. Jag var lite orolig för att de inte skulle spela mina två favoritlåter – “The Chosen Ones” och “The Book Of Heavy Metal” – man vet ju aldrig faktiskt. WASP spelar ju inte “Animal” så… Men det gjorde dem. Mysigt. Ännu bättre var att det låg ett skivbutikstält intill där jag smet in efter att de spelat klart. Heaven!
Efter Dream Evil begav jag mig “hemåt” emot tältet, käkade lite, organiserade lite, och shoppade lite! Tre skivor (Swedish Erotica – Too Daze Gone.. , D’Molls – Warped & Reckless – Reckless) med band jag aldrig hört (det är alltid lika kul att spontanköpa sånt!) och en scarf. Det låter tunt, och det är det… men utbudet i år imponerade inte så mycket egentligen. Eller så var det bara jag som har blivit ännu mer kräsen med kläder.  När jag skulle bege mig neråt för att käka lite innan WASP så blev jag uppraggad av ett gäng killar /män… förljde med de till deras camp för att “umgås” lite, haha, och det var ironiskt. När jag kom dit spelade dem DSCHINGHIS KHAN. Låten som spelades just då var “Los Gitanos”, och det visade sig att en av de där verkligen gillade Dschnighis Khan. Det var kul med lite prat om de gamla rävarna. Det visade sig också att han liksom mig älskar ESC, och speciellt Greklands bidrag “Opa”.  Klockan blev nio och det var dags för mig att bege mig ner till festivalområdet för lite getingstick.

W.A.S.P
W.A.S.P var faktiskt i väldigt god tid, och att de sen öppnade med “On Your Knees” och “The Torture Never Stops” gör ju inte saker sämre. Alltså, jag tycker på något sätt att Blackie har fått en uppryckning sen Peace&Love giget 08, eller så var det bara jag.  Redan som tredje låt in i setet kommer min favoritlåt, nämligen “L.O.V.E Machine”. Låten följs upp av “Wild Child” och “The Last Command” innan de går ifrån sitt spår och kör “Crazy” ifrån senaste plattan, “Babylon”.  Jag är faktiskt lite förvånad över att setet inte är så mycket längre. Ett par låtar till, bland annat “The Widowmaker” och “Babylons Burning” innan de avslutar starkt med “I Wanna be Somebody” och “Blind In Texas”. W.A.S.P är som dem är, och de ger inga extra nummer heller. De gjorde det inte då, och de gör det inte nu heller. Typiskt. Jag saknar fortfarande “Animal”, även om jag vet att de aldrig kommer spela den igen. Tyvärr.
Set: On Your Knees / The Torture Never Stops / L.O.V.E Machine / Wild Child /The Last Commande / Crazy / “Hell Yeah”? / The Widowmaker / ? / Babylons Burning/ /? / I Wanna Be Somebody / Blind In Texas

Jag hade tänkt kolla på Guns n Roses, och även om det är vanligt att Axl är sen (tre timmar var han i Brisbane berättade Curt) så tycker inte jag att det är speciellt okej, inte sista dagen som sista akten. Man orkar inte. Jag orkade i alla fall inte. Jag tittade någon timme på dem, inte nog länge för att höra min favorit “Paradise City” men Guns kommer aldrig att bli ett favoritband till mig.

Jagär väldigt nöjd faktiskt över hela taget med allt, det är alltid trevligt att vara på den här festivalen. Det är det faktiskt. Trots stölden.

Well, återigen var det dags för Eurovisionsschlagern, men till skillnad ifrån tidigare år så var jag på plats i Oslo. De flesta hatar den här tävlingen, få älskar den, men alla respekterar den. Eller nästan. Men väl på plats, så inser jag att tävlingen är bara en formalitet. Tävlingen är bara en formalitet för att bestämma vart festen ska hållas nästa år.

I arenan var vi minst, MINST 41 nationaliteter. Mellanöstern, Västeuropa, Skandinavier, och även någon enstaka kanadensare och ett bar australienare. Säg mig någon annan stans där så många nationaliteter samlas på en gång, och där det samtidigt är fred. Det är det Eurovision handlar om.

Fred. I en veckas tid, för en vecka, glöms allt bort. Nej, det är klart att det på riktigt inte blir någon vapenvila, men där, på detta event, är alla vänner. Fransmännen och israelerna dansar på borden tillsammans, människorna från Azerbaijan och isländarna spelar kort. Ryssarna och grekerna stämmer in i samklang ett stort OPA. Hur kan man hata det här? Men det är klart. Det här får ni inte se.

Ni får inte se hur vi i den svenska delegationen tillsammans med den irländska delegationen stämmer in med de grekiska under Giorgio Alkalois “Opa”, ni får inte se när vakterna desperat försöker mota bort de serbiska fansen. Ni ser inte när mördarkamerorna slog sönder grekiska flaggor, för att grekerna totalignorerade regeln om “inga flaggor under framträdandena”. NEJ, mördarkameran dödade inte flaggorna med mening… den är bara lite starkare och större än dem. Ni får inte heller HÖRA hur vi stämde in i “Opa” eller de andra låtarna, för det sållas bort på något konstigt vänster.

Anna Berghendahl gick inte vidare i semifinal nummer två, och svenskarna var helt oberörda… vi hade förutspått det. Irländarna som vi passande nog satt med då, tappade hakan, var helt förstummade och chockade, vände sig om mot oss och upprepade “I’m so sorry, we’re so sorry!!” och kom och kramade oss och dylikt. IRLÄNDARNA blev upprörda över att Sverige inte gick vidare. Men det får ni inte heller se. Ni får inte se den här timmen innan, man måste vara på plats en lite dryg timme innan, och då är det ganska regelfritt eftersom inga kameror går. Att gå in i en arena och se hundratals flaggor från 39 olika länder hissade och vevas runt, är en känsla inte ens en bild kan förmedla.Jag försökte fånga det på video, men jag tvekar på att det ens gjorde det rättvisa. Nej. Jag kollade just på videon, jag ska lägga upp den, men inte den kan visa hur det var.

Sen sitter vi tillsammans och ser poängen. Vi jublar tillsammans, vi buar tillsammans. Det spelar ingen roll vilket land det är som vinner, det spelar ingen roll vilken artist det är som får sjunga igen. Det enda som spelar roll är att vi alla för en gångs skull samlas tillsammans. Under lördagen var jag grek. Och ett par andra från delegationen var tyskar, några georgier. Vart du egentligen kommer ifrån spelar faktiskt ingen roll.

Jag skulle kunna sitta ner och skriva vad jag tyckte om vart enda lilla bidrag. Men det ska jag inte. För det spelar ingen roll. Tävlingen är bara en formalitet. Det Eurovision egentligen handlar om, är gemenskapen. Det är rent omöjligt att hata det när man har vart där. Rent omöjligt.

Everybody say OPA.
// Sara

När Mistressen intog Gröna Lund förra året slog de ett mindre besöksrekord, dessvärre vet jag inte om det blev så mycket bättre nu. Det var väl egentligen inte helt slutsålt, och det märktes inte alls att det var mycket folk där.

Jag och Sofia tog det lungt. För ett par år sedan hade jag säkert suttit och köat hela dagen, men jag har “vuxit” ifrån det lite grann, om man kan säga så. Vi tog det lungt, packade upp lite på hotellet, satt och snackade, gick och åt middag på ett cafe innan vi begav oss mot Globen. Ganska ironiskt, vi trodde att förbandet nästan skulle ha hunnit börja innan vi kom dit, men det visade sig att de inte ens hade börjat med insläppet. Det var så ironiskt – att köa är verkligen det enda jag och Sofia gör. Och när vi var nästan framme, då sa vakterna att vi skulle gå in i ingång 4 istället, för att minska trycket. Fan vad less man blev. Sen kom vi in i alla fall, och det första vi gjorde var att leta reda på merchandise. Men frankly, det var inget där som lockade. Ändå stod vi där i några “år”. Efter att helt radikalt ha bestämt oss för att inte ha något (en återkommande ovana för mig, nytt för i år.. eller ifrån Alice Cooper. Har knappt köpt en enda merchpryl sen dess!) och gick in i arenan. Jag tror vi tittade på förbandet i närmare bestämt 40 skunder innan vi konstaterade att det inte var något för oss, och gick ut. Vi passade på att köpa lite chips och stod och käkade det innan vi ångrade oss och insåg att fan – det skulle allt sitta bra med ett turnéprogram! Det är liksom såna småsaker – turnéprogram eller konsertUSBr, de ultimata merchen om du frågar mig!

Lite drygt kanske 20 minuter innan Lady Gaga skulle börja så gick vi in i arenan, och skrattretande nog hamnade vi dryga fem meter ifrån scenen. Taskigt för de som köat i flera dagar, att vi som näst på missar början hamnar så långt fram!

En sak ska hon ha stor, stor eloge för. Och det är att hon kommer i fucking tid. Vi uppskattade att hon skulle vara på scen 20.30, och nog fan var hon det! Stor eloge vännen, mycket bra! Hon började, likt på resten av hela Monster Ball turnen, med “Dance In The Dark”, väldigt utdraget… Typ introt kom och sen bytte dem till någon typisk ravelåt i tre minuter innan hon faktiskt började. Hennes öppning är väldigt speciell dock, hon har liksom kvar det vita skynket och har ett rutnät på, medans hon själv står bakom och helt stillastående, eller näst intill i alla fall, och sjunger den. Låten är ju min favorit, och jag hatar alltid när de spelar mina favoriter först. Men den enda låt som kunde bli bättre som öppning är “Bad Romance” så…

Efter en halvbombastisk öppning, eller, henne var det inget fel på, men den hitpräglade publiken hänger ju inte med i den här låten. Lika lite som de hänger med i nästa låt, som har vuxit så hårt på mig att den blivit min favorit, nämligen den läckta delen av “Glitter And Grease”. Ja tack. Jag kan NÄSTAN förlåta henne för “Paper Gangsta” nu! (för ja, som jag förutspådde skulle hon ju inte spela den!)

Det som uppskattas ännu mer är att hon gjorde en Twisted Sister. Det vill säga, spelade en av sina största hittar i början. De spelade “We’re Not Gonna Take It” nästan i början, och nu spelade mistressen “Just Dance” som tredje låt. Och det är klart att det blev lite liv i den hitpräglade publiken… lite. “Beutiful, Dirty Rich” är nästa låt, och den får ändå ett ganska varmt välkomnande. Scenen som hon hade i början var dock ett stort plus.

Femte låt på listan blir en annan av hennes outgivna låtar, som också är en av de mysigare, “Vanity”. Den är lite kaxig, och det behövs kanske. Efter att ha dödat “The Fame” också blir det dags för den första pausen som varar ett par minuter.

En tunnelbanetåg har kommit in och den “massiva” scen hon hade var ett minne blott. Utklädd till nunna spelade hon “Lovegame” och ibland är hennes provocerande uttröttande. Efteråt blir det Mötley Crüe inspirerade (japp, nu är det faktiskt officiellt att den är inspirerad av Mötley Crüe!) “Boys Boys Boys”. Dock vet jag inte om man kan kalla den “en låt rockers skulle gilla”, men jag tycker lite smått sådär om den.

Dags för nästa paus. Vet inte vad dem gjorde här, helt ärligt. Vi skippar den här delen.

Efter pausen vart det dags för “Money Honey” som följdes upp av ingen mindre än “Telephone”, och seriöst… HITS HITS HITS. Hitpräglade publik! Såklart att hon fick mest respons under “Telephone”… Fast såklart, det är bara jag som gillar när det är mer intimt som med Sabaton, alla kan allt. Sen blev det lilla lugna med lite aukustiskt i form av Gaga och hennes piano – “Brown Eyes” och “Speechless”. Men… “Speechless” är väl ingen hit? Kanske finns det hopp för den här publiken, för de gav henne ganska bra respons här!

Återigen en paus. Denna gång för att klä på henne den levande klänningen. Det ni. Men annars då, varför alla dessa pauser? Tja, man kan ju passa på att ta en kaffe eller en cola i mellanåt, kanske gå på toa eller något annat. Det som görs i pauserna är att man byter ut scenutrustningen och hon byter kläder. eller något. Nåväl, “twistern” som hon kallade det så fint åker upp och hon ser faktiskt ut som en sagoprinsessa.

“So Happy I Could Die” var låten. Lite stillsamt. När vi ändå är inne på det ämnet så var jag så happy I could die när jag såg hennes gitarrist. Riktigt metallirare det där… mums. Tack gaga!

Efter denna blev det uppenbarlien ytterliggare en paus, för att få av sig djuret. Dock när de drog bort gardinerna blev jag, i hemlighet, jätteglad. De hade tagit fram skräckträden. Det betydde att det var “Monster” som stod på tur. En av de låtarna jag gillar lite extra i hemlighet. Häftigt dock hur hon porträtterade allt, som “Paparazzi” på VMA. De rev av henne kläderna tills hon hade en bodyoch ett stort blodigt hål. “He ate my heart”.

Direkt efter var det dags för min pappas favorit “Teeth”. Det är också en hemlig favvo, men jag saknade de svarta lack kläderna. Annars tycker jag att det var överlag för riktigt bra. En silverängel rullas in på scen för att reflektera något land, inte säker på vilket, Mexico kanske? Och på tal om Mexico – behöver jag ens säga? “You know that I love you boy – hot like Mexico – Rejoice”. “Alejandro” ja. Om inte det vart hennes nyaste hit skulle jag faktiskt ändrat uppfattning om publiken.

Återigen dags för en paus, och jag kan inte riktigt avgöra om det nu är encores eller bara en paus, därför tar jag mig friheten att säga att det bara var en paus. Och jag som blev så “besviken” på “Pokerface” förra året skuttade praktiskt taget upp och ner av glädje när hon spelade rockversionen av låten (finns på min presentation). Wiho! Höjdpunkten!

NU, var det, såklart hehe, paus igen! Men nu vill jag kalla det för encore. Jag visste mer eller mindre att “Paparazzi” var kvar, och det var den jag förväntade mig, men jag kände att något saknades. Jag fick dock inte läge att tänka på det, för skynket åkte upp och den saken jag älskar mest med hennes konsert, den lilla fisk… den STORA fisken. Eller monstret. Snygg teater av henne, och låten funkade asbra med den. Fast vi dödade den : ( Tyvärr kunde jag inte få några kort på den… för mörkt : (

Ytterliggare en paus. Jag frågade mig själv. Vad ska hon spela nu? Vilken hit har hon inte spelat? Jag visste att det var någon, jag kunde bara inte komma på vilken… “Eh Eh” kanske? men den spelade hon ju inte sist… “Ra ra raaaah, roma roma ma ma, gaga oh lala want yer bad romance!!!” hör jag ifrån folket runt mig. Såklart. “Bad Romance”. Skulle hon ha den fula puckelryggen, eller något snyggt?

Något snyggt såklart. Där stod hon i sin lilla silvercirkel i sin spegelklänning och lyfte bokstavligen av taket på Globen med “Bad Romance”. Den fick bättre respons än “Telephone”. Det ni. Det här är även en avslutning som nog kommer att gå till historien, don’t you think?

Tja, helt objektivt sett är det en helt fantastisk konsert, och det är det väl egentligen men samtidigt så är det inte det bästa jag sett, eftersom jag personligen lägger mycket mycket vikt på publiken, och helst ska jag också ha annat på scen än tjejer som krälar i underkläder. Det gäller även huvudpersonen själv. Annars var det helt okej.

7/10
Bäst: Fisken och Pokerface
Sämst: Beklädnaden i Monster
// Sara

Stockholm Rock Out är ett intiativ av Chris Lemon, bassist i Badmouth. Från början var det planerat att bli en två dagars festival plus en kick off dag med bland annat Slaughter, Great White och KEEL i toppen. Tyvärr ställdes en hel del till – inte nog många sålda biljetter och vulkanutbrott. Men istället för att helt ställa in alltihop, tog han sig i kragen och arrangerade kick off dagen och lördagen, den 1 Maj, med något reducerade band.

Fatal Smile
Jag verkar ha fått ett nytt “stalkerband”. H.E.A.T “förföljde” mig ju ett tag där runt 2008/2009, och riktigt så intensiva är kanske inte Fatal Smile, men de har hängt med. Hursom helst, så är inte det något jag beklagar mig över, eftersom jag gillar dem. Tyvärr verkar inte den väldigt Crashdïet präglade publiken ha lika mycket till övers för Fatal Smile, trots att jag tycker att killarna gjorde ett bra jobb. Tråkigt bara att tekniken strulade lite, men sånt händer.

Nasty Idols
Nästa band dagen till ära var Nasty Idols, och det kändes i alla fall som att de var ganska taggade! Jag tror att de flesta var det, lite med ett varmt hjärta som att vi överlevde det här och kör. De hade aningen bättre mottagande än Fatal Smile, och spelningen var super, om du frågar mig.

Strax efter att Babylon Bombs gjort sitt två nummer spelning där de visade upp sin nya sångare så sprang jag iväg på Meet&Greet med bästa Tigertailz. Jag hade tidigare under veckan fått mail om att jag skulle träffa dem, och nu var det dags.

Jag och ett gäng andra gick upp för trappan till backstageområdet, hälsade på bandet och sen blev det “mingel” så att säga. Blyg som jag är så höll jag mig i bakgrunden, tills fina snälla Sarah kom fram och pratade med mig. Och alltså… hon måste vara någon av de härligaste och underbaraste människor jag träffat! Hon var lätt att prata med (bland annat så diskuterade vi hur lätt man blir beroende av facebook och twitter) och man kunde skämta med henne utan att hon tog illa upp. Hon introducerade mig senare till de andra i bandet som jämförde min jeansjacka med en annan killes.

Under samma meet n greet träffade jag även co-arrangören och min bekanta Mike Hill ifrån Badmouth, och även Chris LeMon ifrån Badmouth. Det var verkligen trevligt! Efter en liten stund vart det dags att säga hejdå och gå ner. Det var mer än nog för mig i alla fall! : )

När jag kom ut igen till Ida, som jag träffade där, så var det Chris Laney som spelade. Jag kan tyvärr inte med handen på hjärtat säga att jag vet vem det är, men det som var lite coolt var att lagom till jag var tillbaka så gjorde ingen mindre än Zinny Zan de sällskap på scen! Det var lite halvmäktigt faktiskt.

Efter detta hade jag blivit inbjuden även till XYZ meet & greet, så det var bara att gå dit. Det var ett härligt gäng killar faktiskt. Jag missade halva Vains Of Jenna “på grund av” det, men det skadar inte mig, eftersom de var inte ett av banden jag var där för. Nästa band däremot, Crashdïet, var en av mina favoriter.

Crashdïet
Alrite, det har skulle bli lite intressant. Första giget jag skulle få se med Simon Cruz, och det skulle bli kul att se hur han passar in i bandet. Och ska jag vara ärlig? Han är mer eller mindre precis vad Crashdïet behövde! (för att citera Ida) Ollie i all ära, men han var lite för söt och snäll så att säga, trots att han försökte. Det roligaste dock var väl att de öppnade med Lady Gagas “Alejandro”. Eller ja, det var deras intro låt. På riktigt öppnade dem med “Riot In Everyone”. Och det märks, tro mig, vilka publiken var här för. Det var nog vid den här tidpunkten som det var flest folk här. Bandet gjorde riktigt bra ifrån sig dessutom, och de avslutade värdigt med “Generation Wild”… eller ska jag säga “Bad Romance”? Det var den de slutade med, som outro. Lite häftigt. Nej, som Chris eller Pär sa: “Crashdiet is on stage and the roof is lifting!”. Bokstavligen. Intressant att de inte spelade något ifrån Unattractive Revolution dock…
Selist: (Alejandro)/ Riot In Everyone / Tikket / So Alive / Queen Obscene- 69 Shots / Armageddon(?) / Breaking The Chainz / Rebel / Its A Miracle/ – Encore – / Save Her / Generation Wild /(Bad Romance)

XYZ
Ja, en sak är klar. Man kan väl säga att publiken rent ut sagt HALVERADES efter Crashdïet. Som i Monsters Of Mora för tre år sen, då halverades publiken efter Sabaton, trots att det var HammerFalls konsert och releasefest. Väldigt intressant. Nu var det dock dags för de forna hjältarna att entra scenen, and so they did. Jag tycker de spelade med ganska bra och livlig energi, även om jag inte såg alldeles för mycket eftersom jag skulle fota Ida och Crashdïet.

Tigertailz
Äntligen. Klockan var närmare ett på natten när “mitt band” gick på scen. Tigertailz. Kim Hooker, Matthew Blackout, Sarah Firebrand och Jay Pepper. Jay hade tidigare, eller, under meet&greeten berättat att de firade 20 års jubileum på Bezerk (alltså, är det bara jag eller är det ruskitg många band som firar jubileum? Typ Pretty Boy Floyd firade 20 år förra året med “Leather Boyz With Electric Toyz” och Twisted Sister firade 25 år med “Stay Hungry”) Och likt Twisted Sister så skulle de köra hela plattan rakt av. Det var helt… alltså bandet var så att säga “on fire!” Och publiken likaså, egentligen. De öppnade ganska starkt med “Sick Sex”, och personligen så tror jag att den vart väldigt uppskattad. Tigertailz hade en stor hit i början på 90-talet, eller… stor hit, det var deras största hit någonsin. “Love Bomb Baby”. För tre minuter, smälte allt samman. För tre minuter så var vi, publiken, Tigertailz. Vi var love bomb babys, Tigertailz var oss.  Det var magiskt, under Love Bomb Baby. Och det är inte ofta man upplever det där. De fortsatte starkt och brände av hela Bezerk (1990 versionen) innan de gick av scen.. Eller inte. Jo, de gick av, men självklart kom de tillbaka. Som encore gave de oss “Wazbones” och Motörhead’s “Ace Of Spades”.

Helt ärligt, så är den här konserten… den bästa jag varit på på länge alltså. Stämningen och allt.. Helt underbart. Kom snart tillbaka Tailz. Ni är välkomna.
Setlist: Sick Sex / Love Bomb Baby / I Can Fight Dirty Too / Noise Level Critical / Heaven / Love Overload / Action City / Twist And Shake / Squeeze It Dry / Call Of The Wild / – Encore- / Wazbones / Ace Of Spades

Vad är min slutsats då? Jo, det här kan nog vara en av de bästa minifestivalerna jag varit på. Jag förstår inte varför jag ens tvekade. Tack alla banden, Tack Chris Lemon för att du ordnade allt, Tack Mike för allt, och vi ses igen i höst. För jag ska definitivt dit.

9/10

// Sara

I alla fall sedan 2005 har Alice Cooper haft minst ett sverigebesök om året, och sedan 2007 följer jag honom troget. Cooper kallas ofta för Rockfarfar, och med all rätt! Med ett debutalbum som kom ut 1969 har han nu totalt 26 Studioalbum, 6 livealbum, 21 samlings album och 50 singlar. I år stannade han till i Göteborg och Västerås, och det var till göteborg jag begav mig med min trogne följeslagare Hanna. (Alla bilder i inlägget är fotade av mig)

Tja, när kom vi till Göteborg egentligen? Runt 12. Det började med att vi strulade med lite tunnelbane… SPÅRVANGSKORT. Sen åkte jag och Hanna ut till X-Plosion för att dregla på allt snyggt de har där. Vi drog sedan vidare till Shock, för att hinna klart innan vi skulle träffa mamma. Intet ont anande, sprang vi på små troll där, närmare bestämt LINETTE och MICHELLE! Dessa små trollskulle på Sonata Arctica som olyckligtvis spelade samma dag. Dock hade vi väldigt trevligt när vi gick och pratade om Lordi, letade efter en bankomat, och även diskuterade ett gemensamt ex till mig och Michelle. Vi träffade mamma vid tre och gick och åt.

Vi vart väl aldrig tillbaka till hotellet förrens runt fem, och då var det verkligen att kasta på sig allt! Vi hade nämligen bestämt träff med Ellie och Jezzy vid fem… Vi kom dit fem över sex! Förlåt! Och tillråga på det hittade vi inte Jezzy, vilket berodde på att hon var INNE på Liseberg, inte utanför som vi… Men för eller senare kom vi in, vi hittade Jezzy och hon fick sina Pretty Boy Floyd saker… som hon var lyrisk över! Chezuz Jezz, Det var så lite så! Sedan vände jag mig, och då hittade jag den lille! ELLIE!!! Det var så länge sen jag träffade henne (P&L rättare sagt) så det var härligt att träffa henne igen! Och förlåt Jezzy, för dissen!

Hursom, allteftersom så kom första förbandet igång, Roxie 77. Och alltså, får man säga såhär…? Men jag älskade NÄSTAN dem mer än Alice Cooper! De var skitbra! Deras sound var något emellan all denna typiska glamrock ifrån 80talet + 70 talet och även blandat med dagens! Helt underbara! Men vad är det med svenska band och amerikanska bandmedlemmar?

Dem spelade lite drygt en halvtimme, en halvtimmes paus och sen var det dags för Electric Boys att entra scenen. Alltså, det finns en anledning långt bak i tiden varför jag har svårt för Electric Boys, inget vi behöver dra upp nu, men jag måste erkänna att de faktiskt är bra. Men jag ångrar INTE att jag inte kollade på dem på SRF. Det hade inte varit värt det riktigt. Men jag är helt… förtrollad av Conny Bloom dock.  Han är stencool!

Electric Banana Boys spelade i 45 minuter, och efter det blev det väl lika lång paus, för att förbereda för den store, den helige, Alice Cooper! Jag har sett honom både 2007 och 2008 som jag nämnde där uppe, och därimellan har hans shower varit ganska lika, så jag förväntade mig det av han i år. De drog upp en ny.. backdrop… eller vad man ska kalla det, och sån har de ju haft tidigare, men inte just denna. Ingen skada skedd.

Men istället för att börja slåss med en kopia av sig själv går ett par skolklockor igång och han startar hela konserten med “Schools Out”. Det var nytt. Men jag gillar det! Nu kan ju alla som ville höra Schools Out dra liksom. Han fortsätter ganska så vanligt med ett par hits; “Department Of Youth” och “I’m Eighteen”.  Alltså, det som känns skönt med Alice Cooper är att det verkligen bara är fans som verkligen gillar honom där. Eller, i alla fall i stort sett! Det är inte som på KISS, där det kanske bara är 40 stycken som VERKLIGEN gillar KISS och resten är där för att se KISS bara för att det är KISS och man bör ha sett dem liksom.

Under tidigare tillfällen har jag fått mardrömmar och det har vänt sig i magen på mig när det kommer till “Welcome To My Nightmare”, men jag vet ju själv vilkenpopulär låt det är och att Alice Cooper antagligen inte skulle ta bort den. Det som retar mig lite dock är att jag stålsatte mig verkligen och förberedde mi för hemskheterna… Så var det inga. Det var inte lika illa som P&L 2007 och Örnsköldsvik 2008. Tvärtom så var det ganska barnvänligt.

Nästa surprise är efter “Cold Ethyl”… Nämligen “Poison”! Här ska nämnas att vi bara är igenom halva setlisten, och tidigare har den alltid varit encore. Men det är väl som Dee Snider sa 2007; “Ok, now we played We’re not Gonna Take It, and you who only wanted to hear that one can leave”.  Så det var väl samma som med Schools Out. Men Poison måste varit den låt som höll på längst! (Edit: Nej, Sista låten höll på längst!)

“Is It My Body” kommer först som låt nummer 14, och nu såg jag ju inte allt sådär perfekt, men jag antar att han slogs med en tjej (läs: sin dotter) strax innan han brände av den.  Som den hit den är så följdes även den av ett par hits, såsom “Be My Lover” och “Only Women Bleed” som var i ett medley med “I Never Cry”, kan det ha varit här som Alleysan hängde sig tro?

Ja jo, det glömde jag säga – Han dödade sig själv TRE gånger. En gång högg han huvudet av sig, sen hängde han sig, och sen dog han i den såkallade “Iron Maiden” (medeltida tortyr redskap). “Only Women Bleed – I never Cry” följdes upp av den uppskattade “Black Widow”.

Egentligen är Alleysans show så fullsmäckad att jag borde kunna skriva en helt uppsats om varje låt… men jag hade blivit helt… stormförtjust i hans gitarrist Keri Kelli. Som verkar ha varit med i alla band. ALLA. Bland annat i Pretty Boy Floyd. Jag föll för honom redan i Örnsköldsvik, men det var först nu I payed attention…

När vi når “Dirty Diamonds” och “Billion Dollar Babies” blir publiken lycklig – dags för regn av skitiga diamanter och dollarsedlar. Det finns en anledning till att man ska stå längst fram på Cooper. Dels för att se hans show, och dels för alla dessa små saker! Stämningen är dock lite låg. DET ÄR JU SNART SLUT!

“Killer”. “I Love The Dead”. Sen kommer den efterlängtade “No More Mr. Nice Guy” för att sedan avsluta hela setet med “Under My Wheels”. Och jag vet inte om Alleysan är avsiktligt rolig eller om han bara är så störtskön -> han stod och smådansade när han sjöng den sistnämnda. Det var så gulligt! Och han skrattade!

Hela crewet och bandet gick av scenen, och vi väntade på encoret…

…

…

Ett par skolklockor ringer. Och Schools Out drar igång. Igen. IGEN. IGEN. Haha! Han är den FÖRSTE artist vars konsert jag varit på där de börjat och avslutat med samma låt! Dock älskar jag det. Att han provar något nytt, haha! Och vem klagar på Schools Out?

Dessvärre tycker jag att showen är lite bantad emot vad den har varit tidigare.  För har det varit mer dansare och mer show, men å andra sidan har han aldrig avrättat sig själv tre gånger. Så det står lite och väger med varandra där. Men han är ALLTID, ALLTID sevärd!!!
8/10
Bäst: SVÅR FRÅGA!!!… Men Only Women Bleed är jag så svag för…
Sämst: Jag saknar Dead Babies : (
Setlist:
Schools Out
Department Of Youth
I’m Eighteen
Wicked Young Man
Ballad of Dwight Fry
Got To Hell
Guilty
Welcome To My Nightmare
Cold Ethyl
Poison
The Awakening
From The Inside
Nurse Rosette
Is It My Body?
Be My Lover
Only Women Bleed – I Never Cry
Black Widow
Vengeance Is Mine
Devil’s Food
Dirty Diamonds
Billion Dollar Babies
Killer
I Love the Dead
No More Mr. Nice Guy
Under My Wheels
Schools Out

I mitten på December landade de underskattade glamhjältarna Pretty Boy Floyd i Sverige. Deras debutskiva, som också är deras mest kända, “Leather Boyz With Electric Toyz” kom ut 1989 och bandet gjorde dett mindre uppbrott mellan 1991-1995. Sedan dess har de fortsatt precis som vanligt. De hann med att besöka både Växjö, Eskilstuna, Stockholm och Trollhättan. Och det var mot Trollhättan, vi var påväg.

Klockan var väl närmare 22:25(den elfte) när jag gick in på MySpace och läste att Pretty Boy Floyd  behövde Merchhjälp i Trollhättan. Eftersom jag ändå skulle dit så passade jag på att skicka in att jag kunde hjälpa till, och runt 10 dagen därpå fick jag riktigt nog ett mail ifrån Steve där han tackade för vår hjälp och bad oss vara där till 18 ungefär, om vi kunde.

Klockan tre satte vi oss i bilen och påbörjade vår resa ner emot Trollhättan. Jag tycker själv att den blev mäkta smärtfri, och 17.30 ringde Badmouths sångare Krister och frågade om vi var påväg, eftersom Steve tydligen hade blivit orolig. Vi hade tur med parkeringen, vi lyckades få parkering antagligen så nära Backstage Rockbar som det är möjligt. Vi kutade bort till placet och blev insläppta av Fredrik (som ägde stället(?)) och Badmouth! Krister och Micke gick igenom lite snabbt hur merchen fungerade innan vi (jag och mamma) tog över och gjorde om lite, och gjorde det på vårt sätt…  Okej, det låter värre än vad det är. Vi adopterade en vilsen låda som vi staplade upp lite i, istället för att springa (på den lilla sträcka som vi hade på oss dock) och leta reda på sakerna, så hade vi dem helt enkelt nära till hands.

Nå, det är ju knappast något roligt att läsa hur vi huserade om i Merchandise, så vi skippar det. Dock hälsade vi på Criss 6, jättetrevlig människa ^^

Det var först bortåt halv tio kanske, är inte helt säker, som Badmouth började spela. Jag dumpade min mamma vid merchen och gick och tittade ett par låtar och passade på att fota lite. However, så har jag blivit osäker på min kamera så jag kan tyvärr inte säga att bilderna blev bra, utom EN, på Krister. Av det jag såg p konserten, innan jag återvände till merchen, var riktigt bra! Jag tyckte verkligen om dem! 🙂 Tack Badmouth för skivan! Vi lär helt klart ses igen 🙂

Det blev en liten kort paus, som mest innebar att sälja merch och socialisera sig med Badmouth. Det finns inte ord för hur trevliga dem är!

Jag vet inte exakt när Pretty Boy Floyd kickade igång, men när de gjorde det, så dumpade jag återigen mamma, och den här gången för att se HELA konserten. Jag satte mig längst fram för att under ett par låtar ta lite bilder,men som sagt så var jag otroligt osäker på min kamera, så det blev ju inte alls bra det där. Jag reste mig upp och gick längre bak i rummet. De började hursomhelst hela konserten med “Leather Boyz With Electric Toyz”, och om jag har förstått det rätt så firar de 20 års jubileeum… Och nu när jag skriver det så känns det ganska självklart. Så de spelade alla låtar på skivan med samma namn som låten.  Nu har inte jag exakt låtlista i perfekt ordning som jag brukar, men låtar som spelades var bland annat “Wild Angels”, “48 Hours”, “Toast Of The Town”, “Rock n Roll Outlaws”, “Only The Young”, “The Last Kiss”, “Your mama won’t Know”, “Saturday Night”, “I wanna be with You”, “Department of Youth” och sen avslutande med “Rock n Roll (Is gonna set the night on fire)”. Som sagt så vet jag bara exakt när det gäller första och sista låten.

Jag tycker att det… var en väldigt bra konsert. Fick höra att Kristy Majors var sjuk, Och jag tycker att han framförde riktigt bra ändå! Och det är sjukt, Steve har ju en väldigt… egen och personlig röst, och jag har haft svårt ibland att koppla ihop rösten med bilderna på 1989s bilder på dem, och gissa hur det blev nu! Jag trodde att hans röst skulle ha blivit skrovligare, men det var precis samma ungdomliga som på skivorna! Det ända som “sög” med konserten var att det var ett sådant litet ställe, det enda kravallstaket de hade var en kedja och jag hörde att Kristys mikrofonstativ föll (av Criss) på grund av den lilla scenen. Det GICK JU BRA, men det kunde vara bättre! Dock vill jag inte egentligen rikta någon kritik mot Backstage Rockbar, eftersom jag fullkomligt älskar stället! Hur många kan det ha varit på PBF’s spelning? 40 personer lite dygt. skulle jag gissa på.

Efter konserten var det dags att hälsa på Steve Summers och Troy Patrick, båda två riktigt trevliga individer! När jag kom ut till merchståndet igen var Criss där och socialiserade sig med mor min och ett par fans. Efter ett tag kom Steve ut och vi hjälptes åt att packa ihop allting innan det var dags att säga hejdå och dags för oss att åka hem.

Mor & Criss

Detta var nog något av det roligaste jag gjort, någonsin!
“Your mama wont know, if I, hold you tight, Your mama wont know, if we, Kiss tonight!”

7/10 (på Konserten)
Bäst: Your Mama Wont Know
Sämst: Lågt i tak 😦