Alice Cooper 14/12

I alla fall sedan 2005 har Alice Cooper haft minst ett sverigebesök om året, och sedan 2007 följer jag honom troget. Cooper kallas ofta för Rockfarfar, och med all rätt! Med ett debutalbum som kom ut 1969 har han nu totalt 26 Studioalbum, 6 livealbum, 21 samlings album och 50 singlar. I år stannade han till i Göteborg och Västerås, och det var till göteborg jag begav mig med min trogne följeslagare Hanna. (Alla bilder i inlägget är fotade av mig)

Tja, när kom vi till Göteborg egentligen? Runt 12. Det började med att vi strulade med lite tunnelbane… SPÅRVANGSKORT. Sen åkte jag och Hanna ut till X-Plosion för att dregla på allt snyggt de har där. Vi drog sedan vidare till Shock, för att hinna klart innan vi skulle träffa mamma. Intet ont anande, sprang vi på små troll där, närmare bestämt LINETTE och MICHELLE! Dessa små trollskulle på Sonata Arctica som olyckligtvis spelade samma dag. Dock hade vi väldigt trevligt när vi gick och pratade om Lordi, letade efter en bankomat, och även diskuterade ett gemensamt ex till mig och Michelle. Vi träffade mamma vid tre och gick och åt.

Vi vart väl aldrig tillbaka till hotellet förrens runt fem, och då var det verkligen att kasta på sig allt! Vi hade nämligen bestämt träff med Ellie och Jezzy vid fem… Vi kom dit fem över sex! Förlåt! Och tillråga på det hittade vi inte Jezzy, vilket berodde på att hon var INNE på Liseberg, inte utanför som vi… Men för eller senare kom vi in, vi hittade Jezzy och hon fick sina Pretty Boy Floyd saker… som hon var lyrisk över! Chezuz Jezz, Det var så lite så! Sedan vände jag mig, och då hittade jag den lille! ELLIE!!! Det var så länge sen jag träffade henne (P&L rättare sagt) så det var härligt att träffa henne igen! Och förlåt Jezzy, för dissen!

Hursom, allteftersom så kom första förbandet igång, Roxie 77. Och alltså, får man säga såhär…? Men jag älskade NÄSTAN dem mer än Alice Cooper! De var skitbra! Deras sound var något emellan all denna typiska glamrock ifrån 80talet + 70 talet och även blandat med dagens! Helt underbara! Men vad är det med svenska band och amerikanska bandmedlemmar?

Dem spelade lite drygt en halvtimme, en halvtimmes paus och sen var det dags för Electric Boys att entra scenen. Alltså, det finns en anledning långt bak i tiden varför jag har svårt för Electric Boys, inget vi behöver dra upp nu, men jag måste erkänna att de faktiskt är bra. Men jag ångrar INTE att jag inte kollade på dem på SRF. Det hade inte varit värt det riktigt. Men jag är helt… förtrollad av Conny Bloom dock.  Han är stencool!

Electric Banana Boys spelade i 45 minuter, och efter det blev det väl lika lång paus, för att förbereda för den store, den helige, Alice Cooper! Jag har sett honom både 2007 och 2008 som jag nämnde där uppe, och därimellan har hans shower varit ganska lika, så jag förväntade mig det av han i år. De drog upp en ny.. backdrop… eller vad man ska kalla det, och sån har de ju haft tidigare, men inte just denna. Ingen skada skedd.

Men istället för att börja slåss med en kopia av sig själv går ett par skolklockor igång och han startar hela konserten med “Schools Out”. Det var nytt. Men jag gillar det! Nu kan ju alla som ville höra Schools Out dra liksom. Han fortsätter ganska så vanligt med ett par hits; “Department Of Youth” och “I’m Eighteen”.  Alltså, det som känns skönt med Alice Cooper är att det verkligen bara är fans som verkligen gillar honom där. Eller, i alla fall i stort sett! Det är inte som på KISS, där det kanske bara är 40 stycken som VERKLIGEN gillar KISS och resten är där för att se KISS bara för att det är KISS och man bör ha sett dem liksom.

Under tidigare tillfällen har jag fått mardrömmar och det har vänt sig i magen på mig när det kommer till “Welcome To My Nightmare”, men jag vet ju själv vilkenpopulär låt det är och att Alice Cooper antagligen inte skulle ta bort den. Det som retar mig lite dock är att jag stålsatte mig verkligen och förberedde mi för hemskheterna… Så var det inga. Det var inte lika illa som P&L 2007 och Örnsköldsvik 2008. Tvärtom så var det ganska barnvänligt.

Nästa surprise är efter “Cold Ethyl”… Nämligen “Poison”! Här ska nämnas att vi bara är igenom halva setlisten, och tidigare har den alltid varit encore. Men det är väl som Dee Snider sa 2007; “Ok, now we played We’re not Gonna Take It, and you who only wanted to hear that one can leave”.  Så det var väl samma som med Schools Out. Men Poison måste varit den låt som höll på längst! (Edit: Nej, Sista låten höll på längst!)

“Is It My Body” kommer först som låt nummer 14, och nu såg jag ju inte allt sådär perfekt, men jag antar att han slogs med en tjej (läs: sin dotter) strax innan han brände av den.  Som den hit den är så följdes även den av ett par hits, såsom “Be My Lover” och “Only Women Bleed” som var i ett medley med “I Never Cry”, kan det ha varit här som Alleysan hängde sig tro?

Ja jo, det glömde jag säga – Han dödade sig själv TRE gånger. En gång högg han huvudet av sig, sen hängde han sig, och sen dog han i den såkallade “Iron Maiden” (medeltida tortyr redskap). “Only Women Bleed – I never Cry” följdes upp av den uppskattade “Black Widow”.

Egentligen är Alleysans show så fullsmäckad att jag borde kunna skriva en helt uppsats om varje låt… men jag hade blivit helt… stormförtjust i hans gitarrist Keri Kelli. Som verkar ha varit med i alla band. ALLA. Bland annat i Pretty Boy Floyd. Jag föll för honom redan i Örnsköldsvik, men det var först nu I payed attention…

När vi når “Dirty Diamonds” och “Billion Dollar Babies” blir publiken lycklig – dags för regn av skitiga diamanter och dollarsedlar. Det finns en anledning till att man ska stå längst fram på Cooper. Dels för att se hans show, och dels för alla dessa små saker! Stämningen är dock lite låg. DET ÄR JU SNART SLUT!

“Killer”. “I Love The Dead”. Sen kommer den efterlängtade “No More Mr. Nice Guy” för att sedan avsluta hela setet med “Under My Wheels”. Och jag vet inte om Alleysan är avsiktligt rolig eller om han bara är så störtskön -> han stod och smådansade när han sjöng den sistnämnda. Det var så gulligt! Och han skrattade!

Hela crewet och bandet gick av scenen, och vi väntade på encoret…

Ett par skolklockor ringer. Och Schools Out drar igång. Igen. IGEN. IGEN. Haha! Han är den FÖRSTE artist vars konsert jag varit på där de börjat och avslutat med samma låt! Dock älskar jag det. Att han provar något nytt, haha! Och vem klagar på Schools Out?

Dessvärre tycker jag att showen är lite bantad emot vad den har varit tidigare.  För har det varit mer dansare och mer show, men å andra sidan har han aldrig avrättat sig själv tre gånger. Så det står lite och väger med varandra där. Men han är ALLTID, ALLTID sevärd!!!
8/10
Bäst
: SVÅR FRÅGA!!!… Men Only Women Bleed är jag så svag för…
Sämst: Jag saknar Dead Babies : (
Setlist:
Schools Out
Department Of Youth
I’m Eighteen
Wicked Young Man
Ballad of Dwight Fry
Got To Hell
Guilty
Welcome To My Nightmare
Cold Ethyl
Poison
The Awakening
From The Inside
Nurse Rosette
Is It My Body?
Be My Lover
Only Women Bleed – I Never Cry
Black Widow
Vengeance Is Mine
Devil’s Food
Dirty Diamonds
Billion Dollar Babies
Killer
I Love the Dead
No More Mr. Nice Guy
Under My Wheels
Schools Out

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s

%d bloggers like this: