Stockholm Rock Out Part 2 Del 2

Stockholm Rock Out är ett intiativ av Chris LeMon ifrån bandet Badmouth, en ny festival som kommit upp. Den skulle egentligen ha ägt rum 30 april – 1 maj i våras med mitt favoritband Slaughter som headliner, men pågrund av diverse saker, blandannat ett vulkanutbrott, så bantades alltihop ner till en mindre endagsfestival med Crashdiet och Tigertailz i spetsen. Nu var det dags för del 2, där de banden som inte kunde ta sig till Sverige spelade. Läs del ett _HÄR_

Okej, då fortsätter vi här där jag slutade sist trots att jag har lagt ut två inlägg emellan…

 Pretty Boy Floyd
Till Pretty Boy Floyd började publiken växa till sig lite, även om det bara var typ två rader så blev det faktiskt trångt! Lite grann i alla fall, men träffade ett gäng trevliga människor i väntan!

Dessvärre blev grabbarna nästan en halvtimme sena – om det beror på att det var något problem (det verkade som att något inte funkade vid trummorna riktigt?) eller om det bara blev så vet jag inte, men de kom på till slut i alla fall och började med ”Leather Boyz With Electric Toyz”.  Fortsätter med ”Toast Of The Town” och ” Rock n Roll Outlaw”. Jag kan inte säga att publiken är här för Pretty Boy Floyd, däremot kan jag med gott samvete säga att de har sina hardcore fans här!

Jublet fann dock inga gränser när de spelade den väldigt omtyckta “I Wanna Be With You”. Åh.. Den låten alltså… En finurlig sak med PBF är att, ni vet ju vad jag skrev om Glam right, att han sjöng till mig och det där? Det gör det lite ironiskt att Steve var ner och stod vid OSS två gånger under spelningens gång. Nej – jag tror inte på allvar att han gick dit för att jag var där, frankly, så tror jag knappt han vet vem jag är (På tal om Pretty Boy Floyd, det slog mig idag att jag har haft på mig min Pretty Boy Floyd tröja på BÅDA Stockholm Rock Outerna… Nu har jag väl inget val till trean? Det får väl bli den tröjan då också….) Men det är aningen komiskt att först gör Glam så, sen kommer Steve… hehe, they can’t get enough of me!

Setet fortsätter med den för Stockholm Rock Out väldigt passande låten “48 Hours” (We got 48 hours, 48 hours to rock, to rock, 48 hours, 48 hours to rock… och ni vet, Rock Out var ju två dagar…) Min personliga favorit “Your Mama Wont Know”. Steve Summers frågade om vi ville höra “Junkie Girl” eller “Wild Angels”. Jag tänkte bara “Junkie, Junkie!” (älskar den låten)… men jag är ganska ensam om det, blir totalt överkörd (min tankekraft till Steve funkade inte, eller som min lärare skulle sagt – det blev brus i kommunikationen) och får “Wild Angels”, som inte är sämre, men ja! Avslutar gör de värdigt med “Set The Night On Fire” (eller Rock n Roll, kalla den vad ni vill!) Real worthy.

Alltså, jag tycker det var bra. Riktigt bra show, riktigt bra. Lite kort bara (nej, de spelade inte över den tiden de kom försent) men jag vet inte om de skulle fått in så mycket mer heller. Jag ska inte uttala mig för mycket mer än att de var riktigt grymma!

6/10
Bäst: Your Mama Wont Know
Sämst: RIKTIGT kort speltid…

Efter det här hade vi tänkt åka hem, men faktum var att Lizzy Borden lockade riktigt mycket… så vi gick ut och tog lite luft… och sen tittade vi på Borden!

Lizzy Borden
Det här är ett av de banden jag gärna hade kollat på på Sweden Rock 2008, men valde istället att köa till Gotthard (ett av mina absoluta favoritband) och faktum är att man kunde se Lizzy lite grann ifrån Festival Stage  (De spelade på Rockstage). Men nu tänkte vi att, jaja, vi stannar väl!

Jag var inte helt säker på vad det var för typ av band exakt, men jag blev inte heller förvånad när sångaren kom ut iklädd en liemanskrud. Det jag dock verkligen gillade var att de hade två stycken burleskdansare bakom sig. Det liksom stärkte showen ni vet? Riktigt häftigt.

Jag blev väldigt imponerad av dem faktiskt, av spelningen. Jag hade bara hört en enda låt innan, “We Only Come Out At Night”, och denna kan väl kallas min favoritlåt med dem än så länge eftersom jag verkligen gillar den låten. Nu har i och för sig “Eyes Of A Stranger” fastnat men oh well. Måste säga att de var helt klart bättre än jag förväntat mig, och att jag väldigt gärna ser dem igen. Och de rekomenderas att se! Och; It’s good to see someone else than Lordi talking to the dead…

Efter Lizzy åkte vi dock hem, jobb och ponny som väntade. Men det var inte lätt att gå därifrån, inte alls. Det var med sorg i hjärtat som vi åkte. Tack igen Chris, för en jättebra festival! Eller jättebra.. DEN BÄSTA FESTIVALEN I SVERIGE.

Tack. I salute you, Chris Lemon.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s

%d bloggers like this: