Sara Hammerzmith

Rockweekend är en nyare festival som började för tre år sen, och i år slog de tydligen biljettrekord. Stora namn på festivalen var bland annat Twisted Sister och Saxon.

ALLA BILDER & TEXT I INLÄGGET ÄR STRÄNGT COPYRIGHT SKYDDADE OCH FÅR _INTE_KOPIERAS!

Torsdag
Vi kom till festivalen runt, ja, ett kanske? Bytte in våra festivalpass, i alla fall jag och Anna. Sen åkte jag hem till Peter och fixade innan vi åkte tillbaka. Nog om det. 

Det första som slog mig när vi kom dit var vilket värdelöst festivalområde det var. Det var ganska stort, och halva var tomt, och trots detta hade de TVÅ scener bredvid varandra. Helt onödigt. Vi (Peter och jag) gick och kollade i dem väldigt få stånd som var där (skulle inte detta vara den bästa rockmarknaden någonsin?) Och hamnade i skivståndet. Mitt när vi står och bläddrar igenom skivorna slocknar lamporna. Det gör ingen skillnad, men man märkte det. Man märkte också hur huvudscenen tystnade. Han som hade ståndet berättade att så här blev det hela tiden, något vi fick se under Gasoline Queen senare.

Efter att ha handlat ett par skivor (Whatcha Want med Michael Monroe och Black med Lita Ford) så gick vi in och satte oss vid Crank ItUp stage för att invänta Gasoline, och ett annat band spelade just då. Tyvärr hörde jag inget av det bandet, bara Tarja Turunens operaröst. Ja. Helt allvarligt, den stora scenen överröstade dem mindre. Hur smart var det? Gasoline kom på scen, och de var helt okej. Deras sista gig på ett bra tag, och tror ni inte de för strömavbrott ett par gånger? I sista låten ger dem upp och går av. Eller ja, de säger ju hejdå och så, men ni fattar.
Vilken dålig början.

Fredag
Idag åkte vi in i god tid för att se på Danger Danger, ett av mina favoritband. Vi gick til scenen fick ganska bra platser om du frågar mig (femte, sjätte rad utan trängsel). Danger Danger kan ni läsa om i det här inlägget, och så vi fortsätter direkt till Twisted Sister.

Twisted Sister
Twisted Sister är ett av de där banden jag verkligen älskar att se live, antagligen för att de levererar så mycket som de gör, och att de inte har åldrats alls. Eller ja, inte vad det verkar som i alla fall. Lagom till Twisted Sister hade jag och Peter avancerat oss in till andra raden, ni vet, precis bakom de som står längst fram.

Det är egentligen fyskam på mig att jag inte har den blekaste aning om vilken låt de öppnade med. Jag kommer verkligen inte ihåg vilken den var, och med tanke på vart vi stod och trängseln så var det inte heller läge att försöka anteckna. Men det spelar egentligen ingen roll, det enda viktiga är att som alltid, blir Twisted Sister varmt mottagna. Störst respons? ”We’re Not Gonna Take It” (som säkert höll på i en tjugo minuter eller något! Om och om och om igen!) och ”I Wanna Rock”. De sjöng även ”Long Live Rock n Roll” som en hyllning till Dio, och Rockweekend borde verkligen skämmas över att de själva inte anordnade någon minnesstund för Dio.

Jag älskar Dee’s energi. Hur han alltid flyger runt på scenen som en galning, hur han alltid levererar till max. Men trots denna livlighet kan han också få till en mystisk stämning, såsom i ”Captain Howdy” och ”Burn In Hell”. Twisted Sister, alltså, so far, så törs jag nog säga att i mina ögon, är de ett av de bästa livebanden. Någonsin.

Efter Twisted Sister blev det ett stort gap, vilket tillbringades i skivståndet, igen. Den här gången kom Peter därifrån med en gammal Deep Purple skiva, sweet. Egentligen sög det att Twisted Sister bytte speltid med Over The Rainbow, men i slutändan var det bara bra. Detta betydde att vi kunde gå och se Crazy Lixx!

Crazy Lixx
Till skillnad ifrån Fatal Smile, så är Crazy Lixx ett sånt här band jag har planerat att se jättelänge, men varje gång det blir dags att se de så kommer det något i vägen. 2007 var det The Ark, vad det var på senare tid minns jag inte alls. Men nu skulle jag (äntligen) se dem, och det var… väldigt bra faktiskt. Det känns bra att det finns lite mindre band som kan det här, och jag tror verkligen att Crazy Lixx slår igenom någon dag. Ganska ordentligt.

Efter Crazy Lixx var det ”bara” 45 minuter kvar till Sebastian Bach. Annas mamma ringde, så de flesta av de minuterna gick till att leta efter henne, bara för att hitta henne i närheten av scenen till Bach.

Sebastian Bach
Jag hade verkligen sett fram emot att få se Skid Row på Rockweekend, men Sebastian solo duger alldeles fint. Tillsammans med nyförvärvet Nick så öppnade dem hela setet med ”Slave To The Grind”, och det är tydligen en fet publikfavorit. Det trodde jag helt ärligt inte, men tydligen så var den det.

 Jag brukar säga att de flesta konserter är bra, och well, det är dem ju men den här var rent av rolig. Mitt i en av låtarna utbrister han i ett ”SMAE GRÅDÅRNA SMAE GRÅDÅRNA, ERR LOSTIGA ATT SAE”….
…
…
…
Ja. Alltså, det var faktiskt ganska coolt. Att någon som Bach (inget illa menat eller så, utan bara en känd rockstjärna ifrån andra sidan jordklotet) har lagt ner sig på att lära sig sången. Helt awesome.

Varken Skid Row eller Sebastian själv är några stora favoriter för mig bland mina band, de finns där, men de är ju inte Lordi typ. Men jag ångrar verkligen inte att jag gick på det här. Tystnaden som uppstod när Bach frågar om vi kommer ihåg tidningen ”OKEJ” är oslagbar. Ja, vi minns allt den tidningen. De avslutade hela konserten jättestarkt med ”Youth Gone Wild”, och sen var det tack och hej. Jag kan bara säga, Tack för en trevlig spelning, Sebastian!

När vi lämnar Sebastian, så berättar crewet till Rockweekend att ytterliggare en ändring har gjorts. Deep Purple och My Dying Bride har bytt plats. Så ovärt. Så himla ovärt.

Fortsättning följer med Lördagen och Danger Danger!

This entry was posted on July 15, 2010 at 11:07 pm and is filed under Concerts, Uncategorized. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.