Danger Danger (Rockweekend del 3 av 3)
Danger Danger är ett av de här banden som kom i slutet på 80talet, som antagligen egentligen skulle ha blivit väldigt kända, men liksom Alice Coopers album ”Hey Stoopid” blev även de överkörda av grungens ingång. Som tur är har Danger Danger en liten, eller, ganska stor fanskara vilket har gjort att de trots allt finns kvar.
Jag har själv personligen faktiskt längtat efter att få se dem, och äntligen var det dags. På Mohed, Rockweekend. Vad jag tycker om festivalen i sig kan ni läsa i ett annat inlägg. Hursom, jag och Peter kom väl dit någon halvtimme innan de började och fick, om ni frågar mig, en ganska bra plats. Inte långt fram alls (som på Twisted Sister) men typ, fjärde – femte rad kanske.
Det här med förseningar hade inte direkt drabbat den stora scenen, i alla fall inte än, och Danger Danger gick på i ganska god tid och började hela sitt set med ”Horny S.O.B”. Den följs snabbt upp av ”Monkey Busniess” och båda låtarna blir varmt välkomnade av publiken, likaså ”Beat The Bullet”. En av mina personliga favoriter, ”Rock America” kommer in som fjärde låt redan, och, egentligen borde jag ju ha fattat det när han sa att vi skulle ”skrika tillbaka till Amerika”, men nej. Sen började dem sjunga refrängen acapella. Förstod jag då? Nej. Absolut inte. Dock, när de sen avslutade acapellan med ett ”We’re gonna rock america”, ja då trillade polletten ner. Det är som Peace&Love 2008, när det tog mig och Katja nästan halva ”Rise Of Evil” med Sabaton för att fatta att det var Sabaton på scen.
Ted Poleys personliga favorit, ”Afraid Of Love” ”rivs” av innan det är dags för första riktiga ”hiten”, ”Bang Bang”. De gör liksom en Twisted Sister och spelar de flesta av sina bättre låtar i mitten. Hittills in i setet så är det den här låten som har fått mest respons, och jag kan väl inte heller säga att jag är speciellt förvånad. Direkt efter den här kommer dock min riktiga favoritlåt med de, ”Hearts On The Highway”. Det finns verkligen inte ord för hur bra jag tycker att den låten är, och den blev ju inte sämre live, tvärtom så blev den bättre! Jag fullkomligt älskar när 80tals hårdrock har en massa synthar och hela körer bakom sig (till numera Death-Metal-Johans förtret!)
Låtar som ”When She’s Good, She’s Good”,”Don’t Blame It On Love” och “Boys Will Be Boys” (de två sistnämnda var riktiga publikfavoriter! I alla fall där jag stod…) så blev det lite tårdrypar dags, som typ ”Every Rose Has Its Thorns”. Det var helt enkelt dags för ”I Still Think About You”, och den däremot, som jag… inte alls har som någon typ av favorit, den fattade jag direkt när han började tjafsa om att han skulle tillbaka till Amerika, då fattade jag direkt. Skumt. ”Keep On Keepin’ On” ifrån senaste plattan ”Revolve” dammas också av maffigt innan Ted och company frågar vilken låt de ska spela härnäst. Det är lite kluvat.
Ena halvan av publiken vill ha ”Crazy Nites”, medans min halva av publiken (där jag stod alltså) vill ha ”Under The Gun”. Vilken ville jag ha? Doesn’t matter! Älskar båda två lika mycket. Valet föll dock på ”Crazy Nites”, vilket inte förvånar mig eftersom den dels är en stor publikfavorit, och för mig, känns som en hit. Dessutom hade kanske ”Under The Gun” förstört stämningen lite grann.
Nästan ingen av banden på den här festivalen hade EXTRANUMMER, ni vet, så som när de går ut och kommer tillbaka, utan efter ”Crazy Nites” vart det direkt dags för ”Naughty Naughty”, och det var som, ja, tänk er ”Rock n Roll All Nite” med KISS liksom. Eller ”Primo Victoria” med Sabaton. Så var publiken. Good to see the fans are still in there!
Så ja, vad tycker jag? Alltså, jag hade väldigt, VÄLDIGT låga förväntningar på det här bandet, och det kanske i sin tur är anledningen till att jag blev så överväldigad över att de inte var som jag trodde. Ni vet, många sådana här band har en tendens att ”bli vuxna” och inte är som de en gång var (inte för att nämna några namn, men typ, en sångare med ett förnamn som en kroppsdel och ett efternamn som en vacker blomma kanske känner igen sig i det här?) och jag trodde på allvar att det hänt med Danger D också, men det fick en ju äta upp.
De kändes väldigt tighta och energin var på topp. Finns egentligen ingenting jag kan ”klaga” på, men det är inte heller det bästa jag sett. Jag kan inte heller avgöra om de faktiskt var bättre än Twisted Sister, för det är verkligen något speciellt med dem (Twisted Sister). Men de var verkligen inte dåliga!
7/10
Bäst: Hearts On The Highway
”Sämst”: Kort speltid.
Set: Horny S.O.B / Monkey Business / Beat The Bullet / Rock America / Afraid Of Love / Bang Bang / Hearts On The Highway / When She’s Good, She’s Good / Don’t Blame It On Love / Boys Will Be Boys / I Still Think About You / Keep On Keepin On / Crazy Nites / Naughty Naughty
ALLA BILDER OCH ALL TEXT ÄR STRÄNGT COPYRIGHTSKYDDADE OCH FÅR _INTE_ KOPIERAS!
Sara Hammerzmith 
Leave a comment