Det var ärligt talat faktiskt inte mer än ett år sen jag senast åkte och såg på Wig Wam, bandet som var mitt allra första favoritband. Under 2006 och början på 2007 åkte vi och tittade på dem ganska frekvent, men deras energi dog ut ungefär samtidigt som jag började leta efter större utmaning (och jag landade på Alice Cooper som har kommit mig trogen tillbaka varje år sen dess). Vi kom fram till Halden och letade efter stället, som skulle visa sig vara en stor kongresshall, eller något i den stilen. Efter många om och men hittar vi arenan efter att jag sett en mikroskopisk randig clown. Denna mikroskopiska randiga clown var ingen mindre än Glam, på en skylt givetvis, och randig är hans spandex. Märkvärt förvånad är jag över deras publik, det är mer 40-50 + än vad det är på en Alice Cooper konsert, och de enda man kände igen var Hege, Katrine, Sil & Sol. En överraskning, eftersom de strax innan hemsidan stängdes hade kastat så mycket glåpord efter bandet.
Observationer om scenen innan de överväger att börja är att den är ganska simpelt. De har en stor TV längst upp på scenen (framför skynket) och jag tycker väl inte att stället var stort nog för att överhuvudtaget behöva en TV, och definitivt inte så högt upp… kom igen när ni spelar på Globen. Anyway, på den lilla skärmen så fanns Wig Wams nya logo, vilken är densamma egentligen, men den har fått ett par kugghjul runt sig, istället för vingar. Dock har jag god lust att strypa den som var ansvarig, för skärmen stängde av sig i vänteläge hela tiden och krånglade. Kom igen liksom.
Man vet att en konsert börjar när de släcker ner hela arenan, och det var det dem gjorde nu. Bara för att tända igen. För att en sekund senare släcka. Vad håller de på med? Är de verkligen så inkompetenta? Efter många om och men och slagsmål med TV skärmen så drar faktiskt en introduktionsfilm igång, bestående av en gitarr med hjul som brinner som åker på en väg. Ja, mer fantasifullt än så blir det inte. Det är liksom inte ”Highway To Hell” filmen AC/DC hade, men jag tror inte heller de kan göra det så mycket bättre än så här. Det som skiljer det här albumet ifrån andra är att de inte har något introspår (Såsom ”667” på albumet ”667” & ”Hard To Be” eller ”Wig Wamania” på ”Wig Wamania”…)
Det värsta med alltihop, är nog att Wig Wam är i tid! Det är helt sjukt! I Trögstad 2006 så var de 2 timmar försenade. Förmodligen så beror det på namnet på staden, vi skulle kanske ha tänkt på det. Men ändå!
Öppningslåten blev inte ”Do You Wanna Taste It?” som jag trodde, utan titelspåret på nya skivan; ”Non Stop Rock n Roll”. De har även introducerat två nya car-lyles i showen, tydligen ska de vara ifrån Team Glam i norska upplagan av Körslaget. Scenen är för första gången sen jag sett Wig Wam faktiskt utrustad och dekorerad, med bildäck… alltid en förbättring, eller hur? Nästa spår på setlisten är ”Daredevil Heat”, som är relativt populär låt. Men man kan ju inte kalla den gammal heller… Det är ”först” NU som vi får ”Do You Wanna Taste It?” och det är väl fair enough att vi får den ganska tidigt. Men liksom, det är som med ”Rock My Ride”. Du spelar den bara inte i mitten. Antingen i början eller inte alls liksom. Men jag antar att jag inte riktigt kan säga så om ”Do you Wanna..” eftersom det är första gången. Dock talar statistiken för att de borde börjat med den låten. Men de ville väl vara lika banbrytande som Alice Cooper och hans ”spela-schools-out-två-gånger-på-en-kväll”.
”Bless The Night”, däremot, kan jag med gott samvete säga att DEN går hem hos de få gamla Wig Wam fans som är där i kväll, som överlevde nedgången. Och just ”Bless The Night” är en ren klassiker. Showen är inte helt imponerande än, men de har ju bara spelat fyra låtar. Men de har haft mer pyroteknik än vad Lordi hade på Deadache turnen, så jag antar att det är ett plus. Glam lämnar scenen och kommer tillbaka i en söndersliten kappa, som ger en riktig ”Breaking All The Rules” känsla, men tyvärr så är det inte den låten vi välsignas med, utan den nya, likvärdiga ”Walls Come Down”.
Jag hade turen att träffa Wig Wam en liten stund innan showen, och det som jag verkligen såg när jag träffade dem var att de har fått tillbaka glöden. Den där som försvann ni vet. Till och med deras trummis, Sporty. Och han var den jag kände mest hade tröttnat på det. Jag kan ha fel, men det var hur jag upplevde det. Den fanns inte för tre år sen. ”I Turn To You” var lite av en överraskning, det är en cover på Melanie C’s låt som de gav ut på ”667” och ”Hard To Be”. Nu kan det ju vara så att mitt minne spelar mig ett spratt, men jag kan inte minnas att jag hört den förut.
Alltså. När Wig Wam ger ut ett album så är det oftast bara en massa förbättringar, typ, ”Do you wanna taste it” är den nya ”Rock my ride” som är den nya ”The Best Song In The World”, och ”Daredevil Heat” är var ju den nya ”Car-Lyle”, så det var en POSITIV överraskning att de faktiskt spelade ”Car-Lyle”. Men samtidigt; självklart. Varför skulle de annars ha ett par car-lyles på scen? Jag kan också helt ifrån hjärtat säga att jag älskar det sättet de numera spelar ”Gonna Get You Someday”. Jag vet inte ens hur jag ska förklara, så bra är det. Det är lite som det där medleyt med ”In My Dreams” och ”Gonna Get You Someday” som de spelade på MGP 2006, när de skulle presentera låten. Den är liksom halvakustisk, för att sedan explodera. Det är helt sjukt.
Det är nog nu det första inte snedsteget kommer. Det är egentligen ett snedsteg, men det beror på att jag är så gammalmodig. De spelar ”Rock my Ride” typ, mitt i. Egentligen skulle börja spy galla över hur INTE okej det är att spela en öppningslåt mitt i… men det blev ganska bra ändå. Faktiskt. Speciellt när ”Rocket Through My Heart” är nästa låt på listan, en låt som i EFTERHAND har blivit lite av en favorit, inte så konstigt, eftersom det är den som är uppgraderingen på ”A RnR Girl Like You” som är uppgraderingen på min första favoritlåt med dem, ”Mine All Mine”. Men de spelade ingen av dessa två live, inte förrän sent, då de hade ett gig om året, så gjorde de ett medley av båda två… Men, här spelade dem ”Rocket..” helt ensam. Tackar!
Och jag vet inte om Wig Wam typ kände av att jag skulle komma, för de ger mig inget andrum. De liksom, började svagt, men sen bara bombar dem. För direkt efter ”Rocket” så spelar de min ABSOLUTA favorit låt, ”Still I’m Burning”, var min favoritmedlem (får jag säga så?) Teeny sjunger, så det är inte så konstigt nu i efterhand att den okända rösten på skivan tilltalade mig så… Dessutom gillar jag pyron de använde, det var lite ”Hearts on Fire” känsla liksom. Helt underbart dock. Det följs också upp av ”From Here”, den nya balladen. Den har ganska stora skor att fylla efter ”At The End Of The Day”. Men den klarar det. Det gör den. Väldigt mysig låt. Tyvärr rivs den mysiga stämningen upp direkt med ”Hard To Be A Rock n Roller”, och alla som har sett Wig Wam mer än fem gånger vet att detta betyder att nu är det slut på det roliga. Det är även nu man kan konstatera att man är besatt, när man kan varje hundradel av hur låten ska gå, LIVE. Inte hur låten går generellt, utan hur de spelar den LIVE. Jag måste börja studera Lordi. Det börjar bli ohälsosamt det här.
Vi kan egentligen kalla det här Akt Ett, det blir nog enklast så. Vi vet med största säkerhet att de kommer INTE att lämna oss UTAN att ha spelat ”In My Dreams”. Och speciellt eftersom det är första giget på länge så förstod man nästan själv att de kan inte precis sluta utan att i alla fall göra ett extra nummer. Och mycket riktigt, de dova ljuden som ringde ur högtalaren berättade att det var dags för ”Out Of Time”. Det är skumt, det är en av de populäraste Wig Wam låtarna, men de började inte spela den live förrän just i Trögstad 2006. Eller okej, de spelade den ju under 2005, men sen ”Wig Wamania” kom ut har de inte spelat den, förrän just då. Förr har de klätt ut sig till bödlar, men den här gången kom Glam ut i en väldigt säregen kostym, väldigt stämningsfull. Den ser verkligen ut som något Lady Gaga skulle ha på sig, men det spelar ingen roll. På något sätt så känns den här ”galna” kostymen väldigt rätt. Den känns väldigt… avrättande.
Just när alla är som mest nere, låten är väldigt känslosam, kastar han av sig masken och livar upp stämningen med den pigga och positiva ”C’mon Everybody”. Det är en av mina personliga favoriter, och är väldigt förvånad på ett bra sätt att de spelat så många av mina favoriter. Efter denna låt så är vad vi kan kalla Akt Två slut. Skumt dock, de har ju fortfarande inte spelat ”In My Dreams”! Men såklart. Jag underskattar dem. Det blir faktiskt till och med en Akt Tre, där de kommer ut… Eller Glam kommer ut i den fjäderhatt eller vad man ska kalla det han alltid hade i ”Rock My Ride” förr. SOM vanligt så spelar de den akustisk först, för att sedan göra den som den bör bli gjord. EFTER dunderavslutningen med ”In My Dreams”, är det faktiskt slut och bandet och carlylesna tackar för sig.
Jag måste börja med att säga att det är väldigt vågat att inte spela ”Crazy Things” som annars är en riktigt populär låt. Vågat, och lyckat. Jag kan med handen på hjärtat att efter fem år av tårar och förväntningar, 13 tidigare konserter plus en privatspelning för bara mig och Jennie under 2005 så är det här den bästa konserten jag har sett med dem. Någonsin. Eller, hittils. Jag menar, ENERGIN! Det är helt sjukt! Jag har inte sett energin sen de första gigen 2006! De är som ett helt nytt band. Fast ändå samma, ni vet? Och den energin, med en så fantastisk set list gör det bara riktigt sjukt bra! Overall så var det inte ens en lam show, utan de gav ju där det behövdes, till och med den som brukar vara lite si och så för dem, var bra! Och Ja – Jag saknade ”Man In The Moon”, men let’s face it – Cooper kommer aldrig att spela ”Hell is living without you”, KISS kommer aldrig att spela ”Talk To Me” och Lordi kommer aldrig att spela ”My Heaven Is Your Hell” (i alla fall inte igen) så jag tänker inte klaga. Det är ett öde jag är dömd till helt enkelt. Jag fick ju de mycket roligare låtarna ”C’mon Everybody”, ”Rocket through my heart ” och framförallt – ”Still I’m Burning”. Den trodde jag inte en sekund på. Så jag är MER ÄN NÖJD. Om vi stryker Alice Cooper så är Wig Wam det bästa jag sett på länge (not: konserter de senaste 6 månaderna)
Tack Wig Wam, Tack. Keep up the good work.
10/10
Bäst: Still I’m Burning!
Sämst: —-
Sara Hammerzmith 