Sara Hammerzmith

Lordi gained their massive success in 2006, when they entered AND won the Eurovision song Contest with 292 points and the song “Hard Rock Hallelujah”, please, don’t tell me you never heard of them. It’s been four years since this, and two albums later they are here with “Babez For Breakfast”, and Paula and I went to the releasegig at Nosturi to catch the monstars live.

WARNING! This entry may contain language only understandable to the people within the scarctic circle, with other words, the Lordi language. You’ve been warned.

So, we got to the arena half an hour or so before they opened and ended up kinda way back in the queue. However, the people surrounding us must have thought we were nuts. Jumping around sining Pippi Longstockings and stuff… connected to Amen… Haha, no, I won’t tell : ) Anyways, what DO sucks, is that it started to rain! Yes! I know, I’m was in Finland, at Nosturi, I should’ve been happy, and I was, but it was cold already as it was.. We were let in anyway, went to the merch, picked up some merch and went in. First we felt fucked. It was CROWDED. Sort of. But then we saw it. The holy platform. Like Pamela Anderson from Baywatch we walked in Slow Motion over to the platform, falling, tackling with finnish people… and then we got there. Exhausted as we were, we stood there, as true soldiers, as Swedish Pagans.

However, no supportband was signed up for this, so it was a waiting of TWO HOURS until they started. It was fine though, usually I’d have been really pissed off, but considering that it 1, was Lordi, and 2, I had the very best Paula with me, it was just fine! We both got a little cranky around 10 when we just wanted them to start and they kept… not coming. “They smashed the clocks and the time did freeze. Dragged out the night to keep us on our knees”.

10.10. They came. On stage. Kita, OX, Amen, Awa. During the sound of horror of SCG V they came. Once the baby ate its mother, Kita hit the drums and with smoking guns they hit it off with “Babez For Breakfast”. It is something with Lordi, that just makes them disgustingly awesome, you know? It is something with the song – the band, the arena, the fans, something, that just made it so disgustingly awesome. It felt great to see that it was the hardcores that were here – the ones who knew it all.

They continued on with “They Only Come Out At Night”, and followed it up with another single of their, “Bite It Like A Bulldog”. Or ratherly, OX’s song. And you know, during the Deadache tour I had to walk out at this point to leave my camera right, so I totally missed it when the creep came out with OX in a chain… but finally I got to see it… wow. Haha, it was real creepy actually, I gotta say.

They are ripping off both “Whos Your Daddy” (where me and Paula went nuuutz!) and “Blood Red Sandman” before another Babez song came, the very so great “Rock Police”. It was one of the songs I had a hard time for in the beginning, but it has really grown on me know. I just love it. And Lordi is the elite of rock n rolls finest… And after this? Lets declare once and for all that this indeed is heavy metal. Yeah, you got it. And this song live? It’s just pure awesomeness, as Paula would say!

After getting a little heavy the very beautiful, and can I say now on sexy Lady Awa gets her 15 minutes in the spotlight. Of course it is with her “Rebirth of The Countess” and there is nothing I love more than to see this hot little vampire kill the bastards. Kill… KILL… KILL!

While killing those bastards she also throws us into the Discoevil, and it got some real toxic tones! I just love it, and I really hope they keep it (and the other Babez songs!) to the REAL tour (NO, this was NOT the tour-start)

SCG3 is hitting off and once again we get threatened to what will happen if we choose to follow the wrong path. Lordi gets out with his fox on his head to declare that despite what people say about Lordi being heavy metal or not, they are still brining it back. Or, “Brining Back The Balls”. Rather.

“Monster Monster”, “It Snows In Hell” ( I really thought they’d be playing “Call Off The Wedding”..) “Loud & Loaded” (also Babez song!) when it was time for the also now very… hot (I’ll keep short on the s e x word!) Amen gets his spotlight. Yes – Kita had his spotligt, and so did I OX, I just can’t remember specifically when during the concert they had it… But Kita just did what he always did. Chopping that damn chinese heads off! Way cool. Keep it up darling.

And just as on Deadache Amen introduced us to the very awesomest “Dr Sin Is In” Oh how I could pay just to see OX hit that corpse just one more time! Ending the set for this time with “Would you Love A Monsterman?” they leave us wanting more. As always.

But come on, it’s only Mötley Crüe who leaves without encores, so of course Lordi comes back. Mister says something in finnish, which apparently was either good or funny, because all the soumi talking people in the place loved whatever he was saying. So we did too. We just expect that it was something good he said. And when he introduced the next song, I thought I was gonna faint.

I thought; “Alrite. Either they do ‘Nonstop Nite’ or they just do the awesome twosome and leaves…” when I heard the four words. The four words, that togheter becomes a sentence of one of the best Lordi songs ever made. The words where hate, at, first, sight. Put them togheter and you get “Hate At First Sight”. Do you believe it? “Hate at First Sight”. Maybe the best B-track ever made by them, “Hate At First Sight”, LIVE. LIVE.I couldn’t believe it. I never thought we’d ever hear a B-Track live on stage, even if we all really wished for it. And the Lord heard our wishes.

They ended the entire concert with the awesome twosome – “Devil is a Loser” and “Hard Rock Hallelujah” with a lot of pyros, kinda interesting you know, on the Deadache tour, or, the place where *I* saw them on the Deadache tour, they didn’t have any pyros at all so it was kinda fun to see them have all these pyros in what I think is a pretty small arena. Sure, Nosturi is bigger than Klubben but you get me.

It’s hard to say anything bad about Lordi. This gig was ace, Lordi is always ace. I do miss songs like “Missing Miss Charlene” and “Deadache” (Especially “Deadache”) since it is my faves, but it’s ok. What did surprice me most is the fact that they barely played any stuff off the new album. I thought they were gonna play it all from scratch and to the end, but apparently not. Apart from that, I have nothing to complain about. It was just pure awesomeness.
“It hurts like hell – m oh well, I know I’ll come back again”.

9/10
Best: Hate At First Sight!
Lowest: The lack of Babez material

Stockholm Rock Out är ett intiativ av Chris LeMon ifrån bandet Badmouth, en ny festival som kommit upp. Den skulle egentligen ha ägt rum 30 april – 1 maj i våras med mitt favoritband Slaughter som headliner, men pågrund av diverse saker, blandannat ett vulkanutbrott, så bantades alltihop ner till en mindre endagsfestival med Crashdiet och Tigertailz i spetsen. Nu var det dags för del 2, där de banden som inte kunde ta sig till Sverige spelade. Läs del ett _HÄR_

Okej, då fortsätter vi här där jag slutade sist trots att jag har lagt ut två inlägg emellan…

 Pretty Boy Floyd
Till Pretty Boy Floyd började publiken växa till sig lite, även om det bara var typ två rader så blev det faktiskt trångt! Lite grann i alla fall, men träffade ett gäng trevliga människor i väntan!

Dessvärre blev grabbarna nästan en halvtimme sena – om det beror på att det var något problem (det verkade som att något inte funkade vid trummorna riktigt?) eller om det bara blev så vet jag inte, men de kom på till slut i alla fall och började med ”Leather Boyz With Electric Toyz”.  Fortsätter med ”Toast Of The Town” och ” Rock n Roll Outlaw”. Jag kan inte säga att publiken är här för Pretty Boy Floyd, däremot kan jag med gott samvete säga att de har sina hardcore fans här!

Jublet fann dock inga gränser när de spelade den väldigt omtyckta “I Wanna Be With You”. Åh.. Den låten alltså… En finurlig sak med PBF är att, ni vet ju vad jag skrev om Glam right, att han sjöng till mig och det där? Det gör det lite ironiskt att Steve var ner och stod vid OSS två gånger under spelningens gång. Nej – jag tror inte på allvar att han gick dit för att jag var där, frankly, så tror jag knappt han vet vem jag är (På tal om Pretty Boy Floyd, det slog mig idag att jag har haft på mig min Pretty Boy Floyd tröja på BÅDA Stockholm Rock Outerna… Nu har jag väl inget val till trean? Det får väl bli den tröjan då också….) Men det är aningen komiskt att först gör Glam så, sen kommer Steve… hehe, they can’t get enough of me!

Setet fortsätter med den för Stockholm Rock Out väldigt passande låten “48 Hours” (We got 48 hours, 48 hours to rock, to rock, 48 hours, 48 hours to rock… och ni vet, Rock Out var ju två dagar…) Min personliga favorit “Your Mama Wont Know”. Steve Summers frågade om vi ville höra “Junkie Girl” eller “Wild Angels”. Jag tänkte bara “Junkie, Junkie!” (älskar den låten)… men jag är ganska ensam om det, blir totalt överkörd (min tankekraft till Steve funkade inte, eller som min lärare skulle sagt – det blev brus i kommunikationen) och får “Wild Angels”, som inte är sämre, men ja! Avslutar gör de värdigt med “Set The Night On Fire” (eller Rock n Roll, kalla den vad ni vill!) Real worthy.

Alltså, jag tycker det var bra. Riktigt bra show, riktigt bra. Lite kort bara (nej, de spelade inte över den tiden de kom försent) men jag vet inte om de skulle fått in så mycket mer heller. Jag ska inte uttala mig för mycket mer än att de var riktigt grymma!

6/10
Bäst: Your Mama Wont Know
Sämst: RIKTIGT kort speltid…

Efter det här hade vi tänkt åka hem, men faktum var att Lizzy Borden lockade riktigt mycket… så vi gick ut och tog lite luft… och sen tittade vi på Borden!

Lizzy Borden
Det här är ett av de banden jag gärna hade kollat på på Sweden Rock 2008, men valde istället att köa till Gotthard (ett av mina absoluta favoritband) och faktum är att man kunde se Lizzy lite grann ifrån Festival Stage  (De spelade på Rockstage). Men nu tänkte vi att, jaja, vi stannar väl!

Jag var inte helt säker på vad det var för typ av band exakt, men jag blev inte heller förvånad när sångaren kom ut iklädd en liemanskrud. Det jag dock verkligen gillade var att de hade två stycken burleskdansare bakom sig. Det liksom stärkte showen ni vet? Riktigt häftigt.

Jag blev väldigt imponerad av dem faktiskt, av spelningen. Jag hade bara hört en enda låt innan, “We Only Come Out At Night”, och denna kan väl kallas min favoritlåt med dem än så länge eftersom jag verkligen gillar den låten. Nu har i och för sig “Eyes Of A Stranger” fastnat men oh well. Måste säga att de var helt klart bättre än jag förväntat mig, och att jag väldigt gärna ser dem igen. Och de rekomenderas att se! Och; It’s good to see someone else than Lordi talking to the dead…

Efter Lizzy åkte vi dock hem, jobb och ponny som väntade. Men det var inte lätt att gå därifrån, inte alls. Det var med sorg i hjärtat som vi åkte. Tack igen Chris, för en jättebra festival! Eller jättebra.. DEN BÄSTA FESTIVALEN I SVERIGE.

Tack. I salute you, Chris Lemon.

Stockholm Rock Out är ett intiativ av Chris LeMon ifrån bandet Badmouth, en ny festival som kommit upp. Den skulle egentligen ha ägt rum 30 april – 1 maj i våras med mitt favoritband Slaughter som headliner, men pågrund av diverse saker, blandannat ett vulkanutbrott, så bantades alltihop ner till en mindre endagsfestival med Crashdiet och Tigertailz i spetsen. Nu var det dags för del 2, där de banden som inte kunde ta sig till Sverige spelade.

Mina vänner, jag vill deklarera en sak. Detta är mitt femårsjubilum som Wig Wam fan, jag har älskat dem i nöd och lust i fem år, detta skulle bli min femtonde konsert, och det är också första gången på fem år som Wig Wam var i Sverige. Detta var historiskt, magiskt, you tell me! Och att Wig Wam kommer hit gör det som en SJÄLVKLARHET att åka dit. Eller nej – en plikt. Nu var det visserligen en självklarhet överhuvudtaget eftersom Stockholm Rock Out är den mysigaste festivalen någonsin.

Vi hade faktiskt turen att få Meet&Greet med Wig Wam, så vi åkte hemifrån runt ja, 11. Tror ni inte att det lyckas bli så att vi nästan missar alltihop? Till slut hittar vi arenan och praktiskt taget rusar in, FÖRBI Kjersti, och in. Hälsar på Chris LeMon och Mike (som höll i meetn &Greetnen) som talade om för oss att nej, puh, vi har inte missat det! Han visar oss ut till en tjej som ska ta med oss, och hon frågar om det bara är vi. ehh.. Nej… Kjersti då? Jag tänkte det, fan, vart håller hon hus? Tittar lite åt sidan. Ser en ståtlig tjej i svart fodral och håret uppsatt… är det…? JA VISST! Visst var det Kjersti! Gick fram och hälsade, alltså, gick de få steg som behövdes…

Det visade sig snart att den här meet&greeten skulle ske på HOTELLET. Kinky. Vi åkte upp till våning elva, in i en stor svit.. Very Kinky. Började prata med en schysst kille som kommit ända ifrn Holland (!!) för att se Wig Wam! Mike hette han, skall ej förväxlas med Mike Hill ifrån Badmouth, men båda två lika trevliga! Sen kom Wig Wam – eller – Teeny, Glam och Flash in. Dem hälsade på alla, eller, först finländaren, sen holländaren sen oss. Dem hälsade på oss med ett “Men hej! Vi har ju träffats förut ju!”… Förstår ni hur det värmde?! Att det känner igen oss… att de… wow. Det var helt awesome.

Vi minglade lite med bandet, fotade Mike och bandet och sen var det att gå tillbaka till festivalen. Under den här tiden, i hissen och så vidare, lyckades jag bli riktigt bra vän med Mike och hängde med han resten av festivalen!

När vi kom tillbaka till festivalen tittade vi lite på ett band som spelade på The Tube Stage (jag var så inne i att se Wig Wam & Pretty Boy Floyd, and them only, att jag hade ingen aning om vilka andra band som spelade när! Jag vet vilka band som var där men inte när de spelade alltså…)

Cirka tio minuter faktiskt innan Wig Wam var tänkta att börja så gick vi bort till scenen i samlad trupp, Mike, jag och mamma. Första rad, mellan Glam och Flash (mellan Simon och Peter, mellan Mr. Lordi & Amen, mellan Vince Neil & Mick Mars, mellan Alice Cooper & Keri Kelli….)

Wig Wam
Tjugo minuter försent börjar Wig Wam, jag kan inte avgöra om det är festivalen som är lite försenade eller Wig Wam själva (de har ju en tendens att vara det ibland ni vet) men det spelar ingen roll, för när de kommer på och börjar med “Nonstop Rock n Roll” så är det som ett nytt band. Igen, det är som ett nytt band. De är så på, de är så taggade! Publiken är inte det, men what the fuck… Det är deras problem. “Daredevil Heat” är nästa låt, en gammal favorit. Kan man säga så när låten egentligen ligger på ANDRA plattan? Well, jag gör det i alla fall! Det är först som tredje låt “Do You Wanna Taste It” kommer, denlåten som egentligen JAG anser ska vara öppningslåt. Det är kanske jag som ser det vackra i små saker – en rad i låten är “Welcome to the show!”… kanske lite långsökt, men bara på grund av det så tycker jag faktiskt att den borde vara först… ni vet… Welcome to the show!

Jag fattar inte att folk typ inte vet något om Wig Wam? De var ju förfasen med i Eurovisionsschlagern! Kanske bara är jag som är schlagerskadad, men kom igen, det är nästan pinsamt. Den gamla favoriten, klassikern numera, “Bless The Night” är nästa låt… Åh vad jag älskar den låten. Det har gått så långt med Wig Wam att till och med låtarna jag “hatar” eller “hatade” som “No More Living On Lies” och “Slave To Your Love” har blivit… eller jag har börjat tycka om dem liksom. Det som jag bara MÅSTE peka ut till folk är att Glam upprepade gånger, nej, inte ett fåtal, utan UPPREPADE GÅNGER i VARANNAN låt, står han framför mig, borrar in sina ögon i mina, och sjunger till MIG. Han sjunger till MIG. Antagligen för att han känner igen mig (och tydligen så ska det vara så att Glam alltid kollar på blonda tjejer?). Fick ni med det? Han sjöng till MIG. Bara MIG. Sen gick han och hämtade sin sönderklippta jacka för att ge oss “Walls Come Down”. Jag älskar den låten på något konstigt vänster, trots att jag inte borde!

En sak jag älskar, är att de spelar “Rocket Through My Heart”. Ni vet kanske att jag brukar säga att Wig Wams album bara är remixer på deras förra, bättre sådana, och på Hard To Be så var min favoritlåt “Mine all Mine” och på Wigwamania helt sonika då “A Rock n Roll Girl Like You”. Kruxet med det här är att de aldrig spelade någon av de här två live när jag såg dem (de första 13 gångerna) så blev jag helt blåst på dem. Det hände att de gjorde ett medley av de två någon gång, men det är inte samma sak. På “Nonstop Rock n Roll” var den nya remixen “Rocket Through My Heart” och jag kan helt rakt upp och ner säga att det är den bästa låten Wig Wam har, om ni frågar mig. Men varför i helvete skulle de spela den? Det är ju “Mine all Mine” liksom… Men nej! Så är det inte! De spelar den, och jag älskade att de även sjöng den nu i Sverige (jag såg dem faktiskt i Norge i vintras)… behöver jag nämna att han stod vid mig när han sjöng den här låten? You rocket through my heart yeah you kill me…

Min djupt älskade Teeny fick sina 5 minuter i rampljuset innan de kör “Hard To Be A Rock n Roller”, och så inkörd som jag är så vet jag att detta betyder slutet. SLUTET! Nu blir det två låtar till, och sen “In My Dreams”. Mammas favorit “Out Of Time” (som kanske är en av de vackraste låtarna ever) och en annan favorit ifrån Nonstop, “C’Mon Everybody”. Sen avslutar de stort och värdigt med “In My Dreams”. Och jag tycker det är sjukt att ingen känner till denna låt! Som var med i ESC och allt! Fast det löste upp sig lite emot slutet.

Det jag totalt älskade här var att de var så himla taggade! Under 2006 så gick allt neråt. Dem blev sämre och sämre live, och bitchigare i beteendet. Även under 2007 märkte man detta. Men nu.. de är som ett nytt band! Ett helt nytt band!
9/10
Bäst: Rocket!
Sämst: Kort speltid 😦
Setlist: Nonstop Rock n Roll / Daredevil Heat / Do You Wanna Taste It / Bless The Night / Walls Come Down / -Flash Solo-/ Gonna Get You Someday/ Rocket Through My Heart/ – Teeny Solo- / Hard To Be A Rock n Roller / Out Of Time / C’Mon Everybody / In My Dreams

På grund av längden av Wig Wam recensionen så har jag beslutat att ta Pretty Boy Floyd och Lizzy Borden i ett enskilt inlägg! Stay tuned!

// Sara