Sara Hammerzmith

Danger Danger är ett av de här banden som kom i slutet på 80talet, som antagligen egentligen skulle ha blivit väldigt kända, men liksom Alice Coopers album ”Hey Stoopid” blev även de överkörda av grungens ingång. Som tur är har Danger Danger en liten, eller, ganska stor fanskara vilket har gjort att de trots allt finns kvar.

Jag har själv personligen faktiskt längtat efter att få se dem, och äntligen var det dags. På Mohed, Rockweekend. Vad jag tycker om festivalen i sig kan ni läsa i ett annat inlägg. Hursom, jag och Peter kom väl dit någon halvtimme innan de började och fick, om ni frågar mig, en ganska bra plats. Inte långt fram alls (som på Twisted Sister) men typ, fjärde – femte rad kanske.

Det här med förseningar hade inte direkt drabbat den stora scenen, i alla fall inte än, och Danger Danger gick på i ganska god tid och började hela sitt set med ”Horny S.O.B”. Den följs snabbt upp av ”Monkey Busniess” och båda låtarna blir varmt välkomnade av publiken, likaså ”Beat The Bullet”. En av mina personliga favoriter, ”Rock America” kommer in som fjärde låt redan, och, egentligen borde jag ju ha fattat det när han sa att vi skulle ”skrika tillbaka till Amerika”, men nej. Sen började dem sjunga refrängen acapella. Förstod jag då? Nej. Absolut inte. Dock, när de sen avslutade acapellan med ett ”We’re gonna rock america”, ja då trillade polletten ner. Det är som Peace&Love 2008, när det tog mig och Katja nästan halva ”Rise Of Evil” med Sabaton för att fatta att det var Sabaton på scen.

Ted Poleys personliga favorit, ”Afraid Of Love” ”rivs” av innan det är dags för första riktiga ”hiten”, ”Bang Bang”. De gör liksom en Twisted Sister och spelar de flesta av sina bättre låtar i mitten. Hittills in i setet så är det den här låten som har fått mest respons, och jag kan väl inte heller säga att jag är speciellt förvånad. Direkt efter den här kommer dock min riktiga favoritlåt med de, ”Hearts On The Highway”. Det finns verkligen inte ord för hur bra jag tycker att den låten är, och den blev ju inte sämre live, tvärtom så blev den bättre! Jag fullkomligt älskar när 80tals hårdrock har en massa synthar och hela körer bakom sig (till numera Death-Metal-Johans förtret!)

Låtar som ”When She’s Good, She’s Good”,”Don’t Blame It On Love” och “Boys Will Be Boys” (de två sistnämnda var riktiga publikfavoriter! I alla fall där jag stod…) så blev det lite tårdrypar dags, som typ ”Every Rose Has Its Thorns”. Det var helt enkelt dags för ”I Still Think About You”, och den däremot, som jag… inte alls har som någon typ av favorit, den fattade jag direkt när han började tjafsa om att han skulle tillbaka till Amerika, då fattade jag direkt. Skumt. ”Keep On Keepin’ On” ifrån senaste plattan ”Revolve” dammas också av maffigt innan Ted och company frågar vilken låt de ska spela härnäst. Det är lite kluvat.

Ena halvan av publiken vill ha ”Crazy Nites”, medans min halva av publiken (där jag stod alltså) vill ha ”Under The Gun”. Vilken ville jag ha? Doesn’t matter! Älskar båda två lika mycket. Valet föll dock på ”Crazy Nites”, vilket inte förvånar mig eftersom den dels är en stor publikfavorit, och för mig, känns som en hit. Dessutom hade kanske ”Under The Gun” förstört stämningen lite grann.

Nästan ingen av banden på den här festivalen hade EXTRANUMMER, ni vet, så som när de går ut och kommer tillbaka, utan efter ”Crazy Nites” vart det direkt dags för ”Naughty Naughty”, och det var som, ja, tänk er ”Rock n Roll All Nite” med KISS liksom. Eller ”Primo Victoria” med Sabaton. Så var publiken. Good to see the fans are still in there!

Så ja, vad tycker jag? Alltså, jag hade väldigt, VÄLDIGT låga förväntningar på det här bandet, och det kanske i sin tur är anledningen till att jag blev så överväldigad över att de inte var som jag trodde. Ni vet, många sådana här band har en tendens att ”bli vuxna” och inte är som de en gång var (inte för att nämna några namn, men typ, en sångare med ett förnamn som en kroppsdel och ett efternamn som en vacker blomma kanske känner igen sig i det här?) och jag trodde på allvar att det hänt med Danger D också, men det fick en ju äta upp.

De kändes väldigt tighta och energin var på topp. Finns egentligen ingenting jag kan ”klaga” på, men det är inte heller det bästa jag sett. Jag kan inte heller avgöra om de faktiskt var bättre än Twisted Sister, för det är verkligen något speciellt med dem (Twisted Sister). Men de var verkligen inte dåliga!

7/10
Bäst: Hearts On The Highway
”Sämst”: Kort speltid.
Set: Horny S.O.B / Monkey Business / Beat The Bullet / Rock America / Afraid Of Love / Bang Bang / Hearts On The Highway / When She’s Good, She’s Good / Don’t Blame It On Love / Boys Will Be Boys / I Still Think About You / Keep On Keepin On / Crazy Nites / Naughty Naughty

ALLA BILDER OCH ALL TEXT ÄR STRÄNGT COPYRIGHTSKYDDADE OCH FÅR _INTE_ KOPIERAS!

ALLA BILDER OCH ALL TEXT ÄR STRÄNGT COPYRIGHT SKYDDADE, FÅR _INTE_ KOPIERAS!

Lördag
Sista festivaldagen, för vissa kan detta var skit, andra bra. För mig var det blandade känslor. Lite tråkigt med att det snart är slut på spelningar, men det var ganska skönt att själva festivalen var slut, så dåligt upplagd den var.

Treat
Idag var det mest strödag, en dag då vi skulle hamstra så mycket spelningar som möjligt samtidigt som vi skulle försöka shoppa det sista. Försök med det ni! Vi lyckades i alla fall.

Treat var först ut idag, gamla glamhjältar som de är var det mer eller mindre ett måste. Jag har alltid gillat dem lite på ”avstånd” så att säga, inte att jag ”gömt” dem, men de har liksom aldrig tilltalat mig på DET viset. Det var verkligen en underbar start på dagen, och det känns bra att de håller igång än idag.

Backdraft / Mama Kin
Det var tänkt att vi skulle se Mama Kin, och well, det gjorde vi visserligen, men eftersom det var hamstringsdag så passade vi på att kolla in bandet som spelade innan dem också, Backdraft. Antingen så har de samma gitarrist som Babylon Bombs, eller så hoppade han bara in. Jag vet inte om jag ska vara ärlig. Men jag tycker de var helt okej. Kanske inget som kommer att sätta sig bland mina favoriter, men det skulle absolut inte skada att se de igen om man inte har något bättre för sig.

Hittills idag hade det inte vart några förseningar på de små scenerna heller, så Mama Kin, som är Karlstadsbaserade, började i ganska exakt tid. Alltså, jag vill egentligen tycka om dem, älska dem, men det går inte. Dem är helt okej och jag ser även dem gärna igen men… det är något som inte klickar. Bandet i sig är det absolut inget fel på, de spelade bra, spelade tight, och den lilla men hängivna publiken fullkomligt älskade avslutningen med ”Superman”.

Electric Boys / Deep Purple
Efter Mama Kin drog vi oss direkt ner till stora scenen och Electric Boys. Conny Bloom, och Andy McCoy är ju ifrån det nu nerlagda Hanoi Rocks, och jag insåg sen i efterhand hur ironiskt det är att jag den första kvällen köpte en skiva med Mike Monroe, sångaren i Hanoi Rocks, och nu ska kolla på Electric Boys. Ja, jag vet att Electric Boys fanns innan eller samtidigt med Hanoi Rocks, men i alla fall.

Jag har bara sett de en gång tidigare, som förband åt Alice Cooper i Göteborg. Jag tycker verkligen att de har mycket att ge, eller snarare, att de ger mycket och min personliga favorit ”Groovus Maximus” är redan andra låt in i setet, men det gör inget. Conny Bloom är härlig att se på också, han är kanske inte Dee Snider, men han är ändå liksom grym. Bandet i övrigt lät bra för dagen och det var verkligen trevligt.

Deep Purple var nästa band till rankning, och ja… vad ska man säga. Det är väl ungefär vad jag förväntat mig av gamla rockrävar som dem. Jag är inte jättedjupt insatt i dem, tittade på dem mest för Peters skull, men det är självklart att hjärtat tog ett litet skutt när de spelade ”Hush” (Som Gotthard förövrigt har gjort en grym cover på!).

Bonafide / Fatal Smile / Bai Bang
Well, efter Deep Purple var det dags för Saxon, eller, för Peters del var det dags för Saxon, men för min del var det dags för Fatal Smile. Detta skulle bli fjärde gången gillt, och det är väl som med HEAT – jag har lärt mig älska dem efter alla gånger jag ”tvingats” se dem. Men när jag kommer dit, spelar Angeline. Angeline är bandet som spelade före Bonafide, som i sin tur spelade före Fatal Smile. Med andra ord, de är en HEL SPELNING försenade! Så illa!

Men men, man gråter inte över det, utan jag fick vackert sitta (stå) och titta på Bonafide, och det var väl tur att det inte var ett helt värdelöst band som var före, utan ett som var helt okej. Jag har knappt hört Bonafide innan, mer än på ”Fill Your Head With Rock” skivan man fick på Sweden Rock 2008. Det var också den låten de avslutade med, och till det så bjöd de även upp halva sin publik. Coolt. Beundransvärt. Helt okej spelning dock. MEN, nu var det ÄNTLIGEN dags för Fatal Smile.

Fatal Smile, Fatal Smile. Jag har väl egentligen aldrig inte gillat dem, utan bara… de har väl vart sådana som bara aldrig fastnat. Förrän nu. Men jag älskar det, jag älskade varje minut av deras konsert. ”Run For Your Life”, ”Hipp Motherfucker”… Helt underbart. Tillsammans med Twisted och Danger D utgör dem tre ”The fantastic three” på den här festivalen i alla fall. Helt underbart. Bandet kändes väldigt taggade också, och det är något som värderas högt!

Super grabbar!

Efter Fatal Smile var det väl egentligen tänkt att vi skulle åka hem, eller, jag ville se Bai Bang men de spelschemat jag hade var lite uppfuckat så det stod inte vilken scen de skulle spela på, och de skulle spela ganska tidigt också, så jag trodde jag hade missat dem. Men icke, på scenen bredvid hade de minsann satt upp Bai Bangs backdrop, så det var väl bara att stanna kvar.

Bai Bang var bättre än jag förväntat mig, och texterna kändes väldigt typiskt glam/sleaze… inte så morbida som Steel Panthers kanske, men ni fattar. Bandet i sig var grymt och det var en trevlig avslutning på en… medelmåttig festival.

Då var Rockweekend slut för i år, och jag tycker att det här måtte vart den mest oorganiserade och rent av ”sämsta” festival jag varit på. Band som byter speltider hela tiden, ström som går…ja gudarna ska vet att det ska mycket till för att jag ska dit igen. Väldigt mycket.

Bäst: The Fantastic Three!
”Sämst”: Festivalen I helhet…

Rockweekend är en nyare festival som började för tre år sen, och i år slog de tydligen biljettrekord. Stora namn på festivalen var bland annat Twisted Sister och Saxon.

ALLA BILDER & TEXT I INLÄGGET ÄR STRÄNGT COPYRIGHT SKYDDADE OCH FÅR _INTE_KOPIERAS!

Torsdag
Vi kom till festivalen runt, ja, ett kanske? Bytte in våra festivalpass, i alla fall jag och Anna. Sen åkte jag hem till Peter och fixade innan vi åkte tillbaka. Nog om det. 

Det första som slog mig när vi kom dit var vilket värdelöst festivalområde det var. Det var ganska stort, och halva var tomt, och trots detta hade de TVÅ scener bredvid varandra. Helt onödigt. Vi (Peter och jag) gick och kollade i dem väldigt få stånd som var där (skulle inte detta vara den bästa rockmarknaden någonsin?) Och hamnade i skivståndet. Mitt när vi står och bläddrar igenom skivorna slocknar lamporna. Det gör ingen skillnad, men man märkte det. Man märkte också hur huvudscenen tystnade. Han som hade ståndet berättade att så här blev det hela tiden, något vi fick se under Gasoline Queen senare.

Efter att ha handlat ett par skivor (Whatcha Want med Michael Monroe och Black med Lita Ford) så gick vi in och satte oss vid Crank ItUp stage för att invänta Gasoline, och ett annat band spelade just då. Tyvärr hörde jag inget av det bandet, bara Tarja Turunens operaröst. Ja. Helt allvarligt, den stora scenen överröstade dem mindre. Hur smart var det? Gasoline kom på scen, och de var helt okej. Deras sista gig på ett bra tag, och tror ni inte de för strömavbrott ett par gånger? I sista låten ger dem upp och går av. Eller ja, de säger ju hejdå och så, men ni fattar.
Vilken dålig början.

Fredag
Idag åkte vi in i god tid för att se på Danger Danger, ett av mina favoritband. Vi gick til scenen fick ganska bra platser om du frågar mig (femte, sjätte rad utan trängsel). Danger Danger kan ni läsa om i det här inlägget, och så vi fortsätter direkt till Twisted Sister.

Twisted Sister
Twisted Sister är ett av de där banden jag verkligen älskar att se live, antagligen för att de levererar så mycket som de gör, och att de inte har åldrats alls. Eller ja, inte vad det verkar som i alla fall. Lagom till Twisted Sister hade jag och Peter avancerat oss in till andra raden, ni vet, precis bakom de som står längst fram.

Det är egentligen fyskam på mig att jag inte har den blekaste aning om vilken låt de öppnade med. Jag kommer verkligen inte ihåg vilken den var, och med tanke på vart vi stod och trängseln så var det inte heller läge att försöka anteckna. Men det spelar egentligen ingen roll, det enda viktiga är att som alltid, blir Twisted Sister varmt mottagna. Störst respons? ”We’re Not Gonna Take It” (som säkert höll på i en tjugo minuter eller något! Om och om och om igen!) och ”I Wanna Rock”. De sjöng även ”Long Live Rock n Roll” som en hyllning till Dio, och Rockweekend borde verkligen skämmas över att de själva inte anordnade någon minnesstund för Dio.

Jag älskar Dee’s energi. Hur han alltid flyger runt på scenen som en galning, hur han alltid levererar till max. Men trots denna livlighet kan han också få till en mystisk stämning, såsom i ”Captain Howdy” och ”Burn In Hell”. Twisted Sister, alltså, so far, så törs jag nog säga att i mina ögon, är de ett av de bästa livebanden. Någonsin.

Efter Twisted Sister blev det ett stort gap, vilket tillbringades i skivståndet, igen. Den här gången kom Peter därifrån med en gammal Deep Purple skiva, sweet. Egentligen sög det att Twisted Sister bytte speltid med Over The Rainbow, men i slutändan var det bara bra. Detta betydde att vi kunde gå och se Crazy Lixx!

Crazy Lixx
Till skillnad ifrån Fatal Smile, så är Crazy Lixx ett sånt här band jag har planerat att se jättelänge, men varje gång det blir dags att se de så kommer det något i vägen. 2007 var det The Ark, vad det var på senare tid minns jag inte alls. Men nu skulle jag (äntligen) se dem, och det var… väldigt bra faktiskt. Det känns bra att det finns lite mindre band som kan det här, och jag tror verkligen att Crazy Lixx slår igenom någon dag. Ganska ordentligt.

Efter Crazy Lixx var det ”bara” 45 minuter kvar till Sebastian Bach. Annas mamma ringde, så de flesta av de minuterna gick till att leta efter henne, bara för att hitta henne i närheten av scenen till Bach.

Sebastian Bach
Jag hade verkligen sett fram emot att få se Skid Row på Rockweekend, men Sebastian solo duger alldeles fint. Tillsammans med nyförvärvet Nick så öppnade dem hela setet med ”Slave To The Grind”, och det är tydligen en fet publikfavorit. Det trodde jag helt ärligt inte, men tydligen så var den det.

 Jag brukar säga att de flesta konserter är bra, och well, det är dem ju men den här var rent av rolig. Mitt i en av låtarna utbrister han i ett ”SMAE GRÅDÅRNA SMAE GRÅDÅRNA, ERR LOSTIGA ATT SAE”….
…
…
…
Ja. Alltså, det var faktiskt ganska coolt. Att någon som Bach (inget illa menat eller så, utan bara en känd rockstjärna ifrån andra sidan jordklotet) har lagt ner sig på att lära sig sången. Helt awesome.

Varken Skid Row eller Sebastian själv är några stora favoriter för mig bland mina band, de finns där, men de är ju inte Lordi typ. Men jag ångrar verkligen inte att jag gick på det här. Tystnaden som uppstod när Bach frågar om vi kommer ihåg tidningen ”OKEJ” är oslagbar. Ja, vi minns allt den tidningen. De avslutade hela konserten jättestarkt med ”Youth Gone Wild”, och sen var det tack och hej. Jag kan bara säga, Tack för en trevlig spelning, Sebastian!

När vi lämnar Sebastian, så berättar crewet till Rockweekend att ytterliggare en ändring har gjorts. Deep Purple och My Dying Bride har bytt plats. Så ovärt. Så himla ovärt.

Fortsättning följer med Lördagen och Danger Danger!